Mötesmänniskor och Monopolspelare

Jag tillbringar mycken tid på möten.

Det kan ju låta trist och innehållslöst. Ett liv bland dagordningar och formaliteter kan väl inte vara ett riktigt liv. Förutsättningen för att man ska gilla att gå på möten är förstås att man betrakta det hela som just möten. På möten möter man folk av allehanda slag och fason.

Det är oerhört innehållsrikt och upplyftande. Möten är kanongrejer.

Ofta tänker jag på vad som sägs på alla dessa möten.

På ett alldeles vanligt hyresgästmöte i en lokal hyresgästförening i en källarlokal för några år sedan var det till exempel en äldre herre som sa – ”Nu har det kommit till mitt hus också”. Den farsot han avsåg var ”bostadsrättsombildningsintresserade grannar” som knackat på hans dörr och förflyttat honom från ett tillstånd av trygghet och säkerhet till ett tillstånd av otrygghet och osäkerhet. Det var första gången jag förstod hur otroligt bedrövade och utsatta många människor känner sig när de utsätts för krav och tryck på att göra stora förändringar i sina liv. Inte därför att de själva vill, utan för att andra vill. Det är en lång resa för många som de absolut inte vill påbörja.

Jag minns hans bedrövade ansiktsuttryck varje gång jag hör en politiker säga: –”Vi måste sälja ut delar av vårt bestånd. Vi är en sådan dominerade aktör. Vi måste ha en blandning av upplåtelseformer”.

Vad politiker av alla kulörer aldrig verkar förstå är att det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en monopolspelande politiker som säljer lite gator och torg här och var och att vara den som bor. Bor gör man bland sina minnen och framtidsförhoppningar inte på någon spelplan. Och tärningen vill man kasta själv.