Fifteen minutes of fame

Olof Palme gav mig femton minuter i rampljuset. I dessa dagar då det gäller att till varje pris få sina 15 minutes of fame så inser de flesta av oss att tiden lider och vi med den. Det kommer inga sådana 15 minuter av berömmelse. Vi får blogga på och hoppas att Googles analytics visar toppsiffror på antalet läsare. Tänkte jag. Men när jag såg att Olof Palme fått rubriker igen så fick jag en flashback. Jag har nämligen haft mina minuter tack vare honom.

Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola, har författat en Palmebiografi. Palme är åter rubrikernas man. Olof Palme superstar är rubriken på Maria Bergom-Larssons recension i Aftonbladet. Hon skriver bland annat: ”Olof Palme var politikern med en supernovaaura som känns ännu 22 år efter hans död. Det beror inte bara på ett briljant intellekt utan på ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att blekna”.

Riksdagsvalet på hösten 1973 slutade "oavgjort" mellan blocken. Det blev 175 mandat vardera. Olof Palme blev statsminister under lottriksdagen och jag blev hans ersättare i riksdagen. Detta innebar att jag intog Palmes plats bredvid Gösta Boman. En smärre kulturchock för både Gösta och mig. Det gick sedermera över och läget förbättrades avsevärt sedan han slutat gömma mina skor i sin bänk.

Palmes superstar-rykte var enormt redan då. Jag skulle delta i Interparlamentariska unionens möte i London som är ”en sammanslutning av grupper inom nästan alla kulturstaters parlament med ändamål att verka för främjandet av fredssaken och för lösning av andra rättsliga och kulturella problem, som är av internationell karaktär och lämpligen kunna göras till föremål för samarbete mellan olika länders parlament”.

Den amerikanska delegationen besökte Stockholm innan de drog till London. Talmannen tog mig som exempel på att statsråd i Sverige inte satt i parlamentet utan hade ersättare. O L O F P A L M E, sa de samfällt och spärrade upp ögonen och stirrbligade på mig. Jag förstod direkt att jag skulle hamna i trubbel när de sa ”så ung och Olof Palmes ersättare”. She’s going to be famous, viskade de till varandra.

Väl i London insåg jag att det bästa var att acceptera den plötsliga berömmelsen och solade mig därför i Palmes glans. Åkte runt i limousinen som de skickade för att plocka upp mig till olika tillställningar de arrangerat. Mina fifteen minutes of fame var väl sådär. Det är roligare att blogga, även om det skulle vara så att bara femton personer läser det jag skriver.