Hur fritt är det fria ordet?

Vi slänger oss gärna med ordspråk och talesätt. Vill man framstå som klok och lite underfundig kan det vara bra att ta till något som någon annan klurat ut och som låter bra.

Fast de mest populära talesätten uttrycker tyvärr en väldig försiktighet och konflikträdsla. Vi ska liksom lägga band på oss. Sanningen ligger alltid mitt emellan. Tala är silver och tiga är guld. Man ska dessutom väga sina ord på guldvåg. Det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur. Det är inte ens fel att två träter. Skulle man få för sig att gräva en grop åt någon annan kommer man ofelbart att falla själv däri.

Det förefaller lugnast att ligga lite lågt och framförallt ska man inte ta ut några segrar i förskott. Man ska inte ta ut svängarna heller. Ordspråkens karga återhållsamhet har ett fast grepp om oss. Fast i politiska partier, på arbetsplatser och i olika föreningar är det alltid högt i tak. Där säger sig alla gillar kritik och sanningen står högt i kurs. Inga räddhågsna ordspråk tycks ha fått fäste. Ingen sitter inne med alla svar, debattens vågor går höga, alla kommer tilltals och det vimlar av lyhörda beslutsfattare. Eller hur det nu är med den saken.

Nej, tiga är ingen bra idé. Att tala är absolut mera guld än silver. Slipper man dessutom väga alla ord på guldvåg kommer man kanske till skott någon gång och får något sagt. Det är dessutom ofta väldigt oklart vems fel det när det blir trätor. En del människor jobbar verkligen hårt för att ställa till konflikter. Det bör man säga till dem.

Det är dessutom bäst att ta ut alla segrar i förskott för det är ju oftast oklart om det blir några sådana senare. Förutom det önskar man att vissa kunde falla ner i de gropar man försöker gräva någon gång. Fast så ska man väl inte säga.