Igår diskuterade jag ägarlägenheter igen.
Denna gång i programmet Plånboken i P1. Varför sitter jag i en studio och diskuterar ägarlägenheter när arbetslösheten, bostadslösheten och uppgivenheten, inte minst hos unga människors, är det dominerande problemet? Varför fylls inte debattpanelerna och studiosamtalen med politiker, byggare och fastighetsägare som diskuterar hur mycket vi behöver bygga, vad vi behöver göra och när vi ska börja?
Ibland kan man undra.
För inte är väl den politiska tanken att de arbetslösa, bostadslösa och penninglösa ungdomarna ska bli ägarlägenhetsinvesterare. Nix, paradoxen är att ägarlägenheter blir ett tillskott på hyresmarknaden som det stod på regeringens OH bilder när förslaget om ägarlägenheter lanserades. Ungdomar och andra bostadsbehövande förmodas förstås bli hyresgäster, inte förstahandshyresgäster med säkra villkor och starkt besittningskydd utan ägarlägenhetshyresgäster. En ny grupp som kan fogas till de redan befintliga grupperna resthyresgäster, bostadsrättshyresgäster och andrahandshyresgäster.
Idag på DN debatt föreslår s, v och mp att man inför klimatsmarta ROT-avdrag för flerbostadshus. Det måste väl vara ett klockrent förslag i en tid där jobb behövs, där hus behöver rustas upp och energieffektiviseras.
Väl rutet kvinna!
SvaraRaderaHåll i hatten när stormvindarna blåser, till slut mojnar det och vinden vänder.
//Nicklas
Satt och lyssnade på en av de stora byggarna häromdagen (årsstämma i tisdags). Då konstaterades behovet att bygga många smålägenheter eftersom man nu endast kunde se efterfrågan på enrumslägenheter på bostadsrättsmarknaden. Slutsatsen är att unga "vill" bo i ettor. Är det inte så att unga hellre bor i tvåor? Det är väl skillnad på vad man "vill" och vad man "kan"? Riskerar vi inte att permanenta en trångboddhet om vi låter marknaden styra byggandet? Massproduktion i storstäder av den vanligaste lägenhetsstorleken gör att vi i bättre tider kommer att få brist på tvåor, treor och fyror.
SvaraRadera