Spaning, övervakning, registrering, rapportering och integritetens gränser är heta ämnen dessa dagar. Det verkar finnas hur många skäl som helst som motiverar en allmän spaning på medborgarna. Det mesta verkar också gå spanings- och registreringsivrarnas väg. På susning.nu kan man läsa att personlig integritet är: den mänskliga rättigheten att behålla vissa hemligheter för sig själv, skyddat från insyn från offentliga organ, arbetsgivare och andra.
Både den nuvarande svenska personuppgiftslagen och den äldre svenska datalagen har till syfte att skydda den personliga integriteten. Men våra förehavanden går att följa från det vi stämplar in på bussen till när, var och hur mycket pengar vi tar ut i bankomaten. Vi filmas på gator och torg, i affären, i taxin, i hissen, i hotellobbyn. Via våra mobiltelefoner kan man pricka in precis var vi befinner oss. Våra inkomster, arbetsgivare, barnantal, skolbetyg och allt annat som följt i vår väg kan samlas in och sammanställas. Vi är helt och hållet spår- och kartläggningsbara.
När man köper hus och lägenhet erbjuder fastighetsmäklarnas webbsidor tjänsten ”kolla in dina grannar”. Förutom att få klart för sig vem som köpt hus och lägenheter i närheten och vad de betalade kan man alltså skaffa sig en fullständig bild av alla blivande grannars göranden, låtanden inkomster och yrken.
Lena Sundström, som jag tycker är en alldeles utmärkt och läsvärd krönikör i Aftonbladet, skriver om hur svensk Fastighetsförmedling använder sig av detta registrerande av medborgarna till att kartlägga vilka de blivande grannarna är. Segregationen har blivit ett krasst försäljningsargument. Läs den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar