Vi måste jobba stenhårt för att historien inte ska upprepa sig

Här bygger jag allt vad jag kan

Hyresgästföreningen drar land och rike runt för att trycka på om att det behöver byggas bostäder till de 216 000 ungdomar som just nu saknar bostad.

Som ett sätt att få uppmärksamhet för frågan kan man bygga drickabackar.

Igår gästbloggade jag på läge för lägenhet.

Läge för lägenheter är ett initiativ från studentkårerna i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund samt jagvillhabostad.nu. På bloggen samlar de inlägg från politiker, organisationer och unga bostadssökande som har tröttnat på bostadsbristen och vill göra något åt den.

Så här skrev jag:

Efter studenten drog jag från Dalarna till Uppsala. Hur det skulle gå till att få en bostad där var det stora samtalsämnet då liksom nu. Jag blev inneboende hos en psykiater som hyrde ut vartenda rum i hela huset till studenter. Husägarna bodde i garaget. De stängde av värmen vid 19 snåret för pannan störde familjefriden i garaget.

Jag satt invirad i en filt högst upp i huset och frös och försökte förstå mig på vad Svensk statsförvaltning i omdaning innebar. Jag avancerade sedermera till en studentdubblett för att senare bo inneboende, i andrahand och på golvet hos olika kompisar.

När jag flyttade till Stockholm fick man tips om var någonstans det fanns någon som förmedlade lägenheter i andrahand. I ruffliga kontor pågick handel med nycklar och andrahandskontrakt.

Detta utspelade sig 1967/68 och sedan dess har Sverige utvecklats på alla områden – utom när det gäller bostadssituationen för ungdomar. Varje år gör tusentals ungdomar precis samma erfarenhet som jag gjorde för 40 år sedan.

De ruffliga kontoren är kvar, handeln med kontrakt fortgår, byggandet står stilla och psykiatriker hyr ut hela sitt hus.

Miljonprogrammet tillkom som en senkommen reaktion på en tilltagande bostadsbrist, fyrtiotalisterna var i antågande och denna jättegeneration ville ha tak över huvudet.

Bostadsbristen är även nu i tilltagande, nittiotalisterna är i antågande och denna jättegeneration vill ha tak över huvudet. Men något miljonprogram, halvmiljonprogram, kvartsmiljonprogram eller något annat program syns inte till. Det lilla som byggs är dessutom för dyrt för de flesta plånböcker.

Vi som har varit i samma sits som dagens bostadslösa ungdomar borde absolut inte någonsin säga att ”så där hade vi det också, vi bodde på rivningskontrakt och hade det minsann inte så kul. Så är det att vara ung man får stå ut helt enkelt.”

Vi borde istället säga att vi vet hur det är och vi ska jobba stenhårt för att historien inte ska upprepa sig. För det gör vi ju i alla andra sammanhang .