Hur kommer det sig att vi har social housing fast vi inte vill ha det?

Lutfisken, 1916.

Inte ska vi ha social housing inte. Inte vi inte. Det är sånt de har i andra länder. Där får de lågavlönade och funktionshindrade bo i kommunala bostäder med andra som har det lika besvärligt.

I Sverige vill vi inte dela upp människor efter inkomst, funktionshinder eller efter allt annat som gör att de inte är med i matchen om vindsvåningarna.

Sånt vill vi inte ha. Regeringen vill inte och oppositionen vill inte. Ingen vill. Det fick inte ens utredas.

Hur kommer det sig då att vi har social housing?

Ingen politiker har hittills utropat sig som förespråkare för en ökad uppdelning och segregation. Segregation är tvärtom sådant som ska bekämpas och inte på något sätt uppmuntras.

Det är väl därför vi talar tämligen tyst om att vi sedan länge varit i full färd med att etablera en allt tydligare uppdelning av människor.

Jo, vi ser förstås och vi vet men vi låter det fortgå. Det är ingen punkt på kommunfullmäktiges föredragningslista och inte heller väntas några propositioner från regeringen i uppdelningsfrågan.

Vi är fullt upptagna av att prata om vad marknaden vill och inte vill. Marknaden funderar så klart inte ett smack över hur de som inte tar sig in eller slängs ut från bostadsmarknaden ska kunna få tak över huvudet. Det är ett marknadssegment som helt enkelt inte existerar.

Läget måste tillåtas hissa hyrorna låter Fastighetsägarnas mantra. Vad vi ska gör med de som inte har något läge alls pratar vi däremot inte om alls.

Själva grundtanken i den svenska modellen är ju fin. Vill du ha en bostad ska du kunna söka en sådan hos både privata fastighetsägare och allmännyttan. Alla ska med.
Men sedan är det stopp för där stängs den ena dörren efter den andra.

De som har tillfälliga jobb, perioder av arbetslöshet, sjukdom, gamla mobilskulder eller uppbär den alltför låga lön som timanställningen i omsorgen ger göre sig icke besvär. De har inte en chans.

När de bostäder som byggs har hyror som överstiger bruttolönen är det kärvt.

Igår träffade jag föreningen Sveriges Socialchefer. De vet var de som aldrig kommer in bor. De bor hos socialtjänsten.

Kommunen har visserligen enligt lag ett bostadsförsörjningsansvar. Allmännyttan är kommunens bostadspolitiska verktyg. Allmännyttan har en egen lag av ett viktigt skäl, de har ett samhällsansvar.

Men kommunerna är inte precis upptagna av att göra bostadsförsörjningsplaner. Allmännyttan går på kurs i konsten att räkna ut vad som är marknadsmässiga avkastningskrav.

Kvar blir socialtjänsten som har blivit både bostadsförmedling och hyresvärd. De handhar tiotusentals sociala kontrakt och de fixar och trixar med hotellhem och andra tillfällighetslösningar.

Så visst har vi social housing och en växande sådan även om vi inte vill låtsas om det.