Laga efter lägenhet

Bo måste vi, det är inget snack om det. Samhället skulle inte fungera om folk bodde lite planlöst här och var i kojor och skjul. Därför är det logiskt och rimligt att det ”åligger det allmänna att trygga rätten till bostad”. Så som det är formulerat i grundlagen (Regeringsformen § 2)

Valda ombud för Sveriges folk förmodas rycka ut och fullfölja uppdraget att trygga rätten till bostad. Men det kräver ett och annat ställningstagande.

* Vilka politiska beslut behövs för att vi ska få igång bostadsbyggandet?
* Hur mycket behöver byggas för att folk ska få tak över huvudet?
* Hur ska vi göra det ekonomiskt möjligt att bo?
* Hur ska vi få ner byggkostnaderna?

Det är några av de frågor som väntar på ett svar. Vardagsmat för beslutsfattare, inga konstigheter alls. Det är bara att skrida till verket. Alla kommuner vet hur många sjuåringar som ska börja i skolan. Det ska finnas skolor till dom. Det åligger nämligen det allmänna att se till att landets barn får gå i skolan. Det går inte att komma och säga att det inte fanns plats för alla eller att de får köpa en bänk svart om det nu ska vara så märkvärdigt med att gå i skolan.

Konstigt nog vet ingen hur många som måste bo eller hur många som står utan bostad. Vi har ytterst få bostadsförmedlingar och vi har inte haft någon folk- och bostadsräkning sedan början av 90-talet.

Den otrygga rätten till bostad öppnar dessutom dörren för fiffel och båg. De människor i Sverige som har störst möjlighet att fatta genomgripande beslut och genomföra viktiga förändringar i samhället använder inte sina positioner till att förändra det som fungerar dåligt. Det är det som är meningen med att ge dem politisk makt: Att de ska använda den för att skapa ett bra samhälle åt alla. Det gör de inte. Istället skyller de ifrån sig.