Vad ska vi göra med alla dessa hyresgäster som inte vill ombilda?

Ibland hör man redan på ringsignalen att den som ringer är uppjagad. Det kan vara av ilska, glädje eller att vederbörande har något spännande att berätta. Telefonsamtal är ofta känsloladdade och spännande grejer. Människor är oroliga, otåliga och tycker att tillvaron är en knepig historia att få ihop. Frågan om pengar slingrar sig som en röd tråd genom de flesta samtal oavsett om det är en telefonförsäljare som kränger superbra telefonabonnemang, en sömnlös dam som inte klarar av några ytterligare hyreshöjningar eller någon som inte törs skilja sig på grund av bostadsbristen.

Igår ringde en tjej som jag känner sedan tidigare och var upphetsad över att det fanns tre hyresgäster som inte ville inordna sig. De ville bo kvar i sin hyresrätt. Själv jobbade hon hårt för en ombildning och de tre hyresgästerna framstod nu som ytterligt irriterande inslag i huset. De stod i vägen för de andra i huset som kände lukten av pengar och ville klippa till. Inte vet jag hur man tänker när man ringer till ordföranden i Hyresgästföreningen för att klaga på att det finns hyresgäster som vill bo i hyresrätt. Det verkade som om hon hade tänkt sig att, eftersom hon känner mig, så kanske jag kunde ringa och ta dem tre i örat och säga att de omedelbart måste sluta med att envisas med att vilja vara hyresgäster.

För henne var det fullkomligt obegripligt varför inte alla vill springa till banken, ta lån, oroa sig för räntorna och om värdet på lägenheten kommer att sjunka eller inte. Dessutom ska man förstå sig på vad huset kräver för underhållsinsatser, hur mycket de kommer att kosta och om bostadsrättsföreningens styrelse kommer att vara kapabel att fatta kloka beslut. Många tvekar med rätta på det efter att ha sett hur styrelsen beter sig när ombildningen är på gång. För ett tag sedan ringde en herre och viskade: "Hela styrelsen i bostadsrättsföreningen har flyttat, vad tror du att det betyder?" Fast det är en annan historia.

Efter hand surnade jag till på den uppringande bekantingen, journalisten och ombildningsivraren och rösten lät säkert lite lätt metallisk. Då övergick hon till nästa fas i argumentationen. Hyresgästerna ifråga verkade vara lite si och så. Det var tveksamt om de var så hela, rena och välklippta och så välordnade som man har anledning att kräva.

För någon minut, och på avstånd från huset och de övriga grannarna, kände jag den ilande känsla av olust som måste drabba de hyresgäster som vill vara hyresgäster även i fortsättningen och som kanske får sådana som min vän/bekant/personuttnyttjare/telefonuppringare som hyresvärd.

Så kan det bli när ägandet sitter i det politiska högsätet och människor ska ställas mot varandra.