Man ska inte luras

Människan är ingen kul typ. Så fort det gives tillfälle så försöker folk att lura skjortan av sina medmänniskor. Det är väl bäst att jag tillägger att detta omdöme givetvis inte gäller alla.

Men det är tillräckligt många som bluffuthyr lägenheter, köper svart, säljer svart och tar ut svindlande belopp för en andrahandslägenhet för att man ska drabbas av en smärre depression.

Alldeles för många är alldeles för jäkligt taskiga mot sina medmänniskor.

Det är inte i de vanliga kriminella kretsarna man hittar bostadsmarknadens ruffel och bågmänniskor utan bland samhällets toppskikt och stöttepelare.

Av dem jag stött på finns lärare som under dagtid lär barnen att skilja på rätt och fel men som under kvällstid hyr ut lägenheter de aldrig bott i till de som just lämnat klassrummet för att jobba och stå på egna ben.

Jurister som fajtas i domstol för rättvisans sak, jobbar ideellt på fritiden men som inte drar sig för att utnyttja bostadsbristen för egen vinning.
.
Igår talade jag i trekvart med en dam på 84 år som är så lurad och besviken att hon inte kan komma över det. Hela hennes liv och alla hennes funderingar kretsar kring hur detta kunde hända henne och hur hon ska bete sig för att komma vidare.

Jag talade också med en ung kvinna, inte lika länge för hon var inte lika drabbad i själen utan hon var mera förundrad och förbannad över vad samhällets stöttepelare ägnar sig åt.

Lukten av pengar förändrar människor. Inte kul.

Stoppa ökningen av byggkostnaderna

De privata fastighetsägarna i södra Sverige har undersökt vad fastighetsägarna i södra Sverige tycker det är som hindrar bostadsbyggande.

På första plats i fastighetsägarnas hinderuppräkningen har hyressättningssystemet tagit sig in.
Inget överraskande i det, fastighetsägarna vill ta ut högre hyror och vill därför ha en friare och mindre styrd hyressättning.

Hyresbranschen är en bransch där man aldrig slåss om kunderna och lockar med hög kvalitet till låga priser nämligen. Där slåss man bara för högre hyror och färre kunder.

IKEA har haft det helt motsatta konceptet. Hög kvalitet, låga priser och många kunder och det har ju gått bra.

Men i hyresbranschen är man inte inriktad på alla dem som trängtar efter en egen lya som IKEA är på de som trängtar efter en egen soffa. Fastighetsägarna kastar enbart längtansfulla ögon på de som kan betala allt högre hyror och inga ögon eller ansträngningar alls ägnas åt att sätta press på dem som förorsakar de höga byggkostnaderna.

För de höga byggkostnaderna kommer på andra plats i hinderligan. Så här skriver dem:

”Byggkostnaderna står för ungefär 88 procent av den totala produktionskostnaden vilket gör att de har stor inverkan på den slutliga prislappen.
Byggkostnaderna har stigit med mer än 40 procent sedan 2000, vilket kan jämföras med Konsumentprisindex som under samma period har stigit drygt 10 procent”.

Är byggkostnader av Gud givna eller är de påverkbara.?

De är så klart möjliga att påverka. Ska man inte ge sig på det då i första hand innan man ger sig på att kräva att ens kunder ska betala för byggbranschens tillkorta kommanden? För snart har man inga kunder kvar, de som kan betala allt högre hyror är inte många.

Vill man öka sin marknadsandel så får man ligga i. Så flytta upp hindret byggkostnader till första plats och ta fram en strategi för att få ner dem, tycker jag.

Till slut en liten upplysning till Fastighetsägarna, Syd .
Som bekant försvann staten med alla pengar från byggsektorn och det påverkade byggandet.
Då infördes presumtionshyror. Det verkar ha gått fastighetsägarna i södra Sverige förbi.
Man kan nämligen förhandla med hyresgästföreningen om nyproduktionshyror som ligger utanför bruksvärdessystemet i 10 år innan de fasas in.

Det verkar också ha gått de tillfrågade fastighetsägarna förbi att skattebelastningen på hyresrätten är väsentligt högre än på de andra boendeformerna. kampen att ändra på det kan man lägga på andra plats i hinderligan, trycker jag.

Det bubblar

Bostadsbyggandet går ner och priserna går upp

Igår slog den till, vinterkräksjukan.

Jag är därför lite ur form denna morgon. Men till skillnad mot bostadsmarknaden så kommer jag att gå mot ett snabbt tilfrisknande.

Det ser kärvare ut för alla de som letar bostad.

Bostadsbubblan är ett faktum , sades det på BKN igår, och lånefesten på bomarknaden kan bli dyrbar för många hushåll.

Det har byggts alldeles för lite under lång tid. Inte på 10 år har det påbörjats så lite byggande som 2009.

Inget tyder på ett snabbt tillfrisknande.

Gå in på byggframtiden.se och fråga dina politiker vad de tänker göra åt bostadsbristen.

Kom ihåg att det står i Regeringsformen att "det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad". Kan vara läge för en liten påminnelse om att det förpliktigar.

Bubblar det på bostadsmarknaden?

Idag blir det en kort blogg.

Jag ska på frukostmöte i arla morgonstund hos grannen.

BKN (Statens bostadskreditnämnd), Norrlandsgatan 11, presenterar sin marknadsrapport om prisutvecklingen på bostäder och det hela inleds med frukost.

Direkt efter kvistar jag över till förbundskontoret på Norrlandsgatan 7 där möte i HMK (Hyresmarknadskommittén) väntar. Hyresförhandlingarna i Falun, Avesta och Skillingaryd/Vaggeryd har strandat och nu är det upp till HMK att fatta beslut.

Prisutvecklingen på villor och bostadsrätter är föremål för omfattande spekulationer och rädslan för prisfall är utbredd.

Det kan man förstå, har man köpt en bostad dyrt i tron att värdet alltid ökar, att räntan ständigt är låg och att bostadsbristen håller i sig så att man kan få igen sina pengar eller göra sig ett klipp då lever man i förstås ständig oro.

För räntan kommer att gå upp, flera bostäder kommer förhoppningsvis att byggas, även om det ser mörkt ut, och värdet kommer inte bara att stiga mot höjderna.

Frågan är bara när det inträffar. Under tiden diskuteras huruvida vi redan har en bostadsbubbla eller om det ännu inte bubblat färdigt.

Det måste absolut bli Sydafrika idag

Foto från guppig safaritripp i Inkwenkwezi

Tack alla gästbloggare som förgyllt min blogg, superkul att läsa!

Nu återgår jag till bloggandet efter min semestertripp och jag håller mig fast vid värmen i Sydafrika. Trafikkaos, snö och kyla tränger jag bort.

Det är verkligen med dubbla känslor man vistas i Sydafrika som i alla bemärkelser är konstrasternas land. Solen skiner, landskapet är fantastiskt, lejonen ryter och delfinerna hoppar.

Men enorm fattigdom, kåkstäder, klasskillnader och korruption skymmer solen. ANC och president Jacob Zuma är illa ute och det finns många skäl att vara orolig för hur Sydafrikas framtid kommer att gestalta sig. Jag är dock glad att jag tillhörde de som bojkottade Sydafrika så det till slut blev möjligt att åka dit.

Pistolbeväpnad jeepförare

Safariguiden beväpnade sig med pistol när vi skulle in i lejonland men även utanför lejonmarkerna var beväpningen och bevakningen omfattande i vart fall i de lyxiga villakvarteren.


Villaportar, East London, Sydafrika

På de flesta andra ställen finns det ingen egendom att bevaka.

Kåkstad, Mdantsane, East London

Bostadsförhållandena är urusla och kåkstäderna breder ut sig. Den hårt kritiserade presidenten lovar nu satsning på bostadsbyggande men det var inte många som trodde på. Löftena om minskad arbetslöshet och fattigdom har gått åt skogen. Desto fler fruar, älskarinnor och love babies skaffar sig Zuma

Kulhål på Chamberlaine street staty av Steve Biko framför stadshuset

Nelson Mandel, påtagligt närvarande även i dagens Sydafrika, släpptes ur fängelset den 20 februari för precis 20 år sedan. Apartheid tiden har satt djupa sår och spår i det Sydafrikanska samhället. Orättvisorna är fortfarande monumentala och väldigt synliga.

Utanför mitt rum gjorde sig apartheid tiden påminnd genom det kulhål i fönstret som finns kvar och som kom till när polisen var på jakt efter apartheidmotståndare.

Donald Wodds, chefredaktör för Dalily Dispatch under många år, och anti arpartheid aktivist bodde nämligen i det hus som nu är Chamberlaine guesthouse där vi bodde.
Steve Biko som går att beskåda i statyform tog sig in i huset genom en bakdörr även den finns kvar.

Oavsett var i världen man hamnar så är det samma sak även om det är olika illa ställt.

Bostadsbrist är ett elände. "Gated communities" är ett elände. Stora klasskillnader är ett elände.

Samhällen och människor måste hänga ihop.

Bygg nytt – bygg för unga

Idag fyller Barbros blogg två år! Det firar vi med den sista bloggvikarien för denna gång, Elsa Reimerson från jagvillhabostad.nu. På måndag är Barbro Engman tillbaka och bloggar som vanligt.

-----------

Ni har hört det några gånger nu. Drygt en miljon unga människor, födda i slutet av 1980- och början av 1990-talet, har eller ska snart börja försöka ta sig in på bostadsmarknaden. I storstadsregionerna och på högskoleorterna – dit unga både förväntas och väljer att flytta –
råder galopperande bostadsbrist, vilket bland annat visar sig i att 216 000 unga mellan 20 och 27 saknar eget boende idag.

Utan bostäder kan inte företagen rekrytera ny arbetskraft, rörligheten på arbetsmarknaden hämmas, tillväxten minskar, satsningarna på fler högskoleplatser faller platt och den framtida tillgången på högutbildad arbetskraft hamnar i fara. Dessutom mår folk rejält risigt av stressen det innebär att flytta ofta och ständigt vara osäker på sin bostadssituation. Med 500 000 förstagångsväljare, och 1,3 miljoner väljare under 30, lär bostadsfrågan bli het i riksdagsvalet i höst.

Dagens bostadsbrist beror på att det byggs för lite, och att det har byggts för lite i snart 20 år. Om vad det beror på råder delade meningar, men det är inget snack om saken – byggandet måste öka. Men bostadsbyggandet måste också varieras mer. Vi behöver nyproducerade
bostäder med priser och hyror som unga har möjlighet att betala.

”Unga” är naturligtvis ingen homogen grupp, men en gemensam nämnare är den taskiga ekonomin. Lägre inkomster, osäkrare anställningsvillkor och mindre sparat kapital gör unga till en utsatt grupp på bostadsmarknaden, och unga har svårt att stå sig i konkurrensen. I
städer eller kommuner med bostadsbrist ligger unga sämre till än andra grupper, och fler kommuner rapporterar bostadsbrist för unga än som uppger att de har generell brist på bostäder.

Jagvillhabostad.nu har i flera projekt undersökt och visat på möjligheterna att pressa produktionskostnaderna, bygga mer yteffektivt och hitta nya synsätt på boende och bostäder. Vi strävar hela tiden efter att komma vidare, hitta fler lösningar och fler konstruktiva
förslag på hur bostadssituationen för unga kan förbättras. Under 2010 kommer vi att titta närmare på de gemensamma nämnarna mellan unga och studenter, och de liknande svårigheter som dessa (till viss del överlappande, men ändå olika) grupper möter på bostadsmarknaden. Vi
kommer också att anordna tävlingen Hemuppgiften, där arkitektstuderande får i uppdrag i att hitta nya lösningar på bostadsbristen bland unga.

Jagvillhabostad.nu är en plattform för unga som vill påverka sin egen och andras bostadssituation. Vi är är den konstruktiva blåslampan, plattformen för kreativt engagemang och de som kommer med innovativa lösningar för framtidens boende. Genom breda samarbeten, unik sakkunskap och ständigt framåtblickande strävar vi mot ett samhälle där alla har möjlighet att välja sitt boende.

Elsa Reimerson, verksamhetschef på jagvillhabostad.nu

Bebisen bryr sig inte! Okej?

Vikariebloggen går nu in i slutspurten. Idag är det Kenneth Nilsson, bostadspolitisk utredare vid Hyresgästföreningen Region Mitt, som bloggar.
-----------------
Då blir det villa nu då?
När folk får klart för sig att jag och min sambo väntar vårt första barn så kommer frågorna. Man undrar om vi vet vilket kön det blir på bebben, man undrar om vi har en kombi – och om vi verkligen kan bo kvar i vår hyresrätt. Det är trevligt att prata bebis, så det gör inget att folk frågar. Men det är spännande att se hur folk reagerar när vi svarar:
”Vi kommer nog bo kvar i ett par år. Minst.”

Reaktionerna blir väl inte direkt våldsamma, men väl förvånade i överkant. Så gör man ju inte numer. Folk ska resa, plugga, jobba skiten ur sig, skaffa barn och ta sig ett saftigt huslån innan man fortsätter jobba tills man stupar. Det kallas för bostadskarriär bland folk som hänger med, det där med att ta ett lån. Men vad ska jag med en karriär till som både bokstavligt och bildligt innebär att jag målar in mig i ett hörn? Framför allt – vad vinner vårt kommande barn på att ha föräldrar som tagit sig vatten över huvudet (våra samlade kunskaper om dränering kommer förr eller senare leda till just detta)?

Det borde inte vara skadligt för bebisar att bo i hyresrätt. Inte i jämförelse med att ha föräldrar med tummen mitt i handen i alla fall. Men ändå verkar det så naturligt att man ska bo i hus med små barn. Nu tänker säkert några av er som läser att jag kommer begripa bättre när jag väl har ungen i famnen, det är först då jag förstår att jag måste belåna mig och skaffa ett redigt vattenpass.

Men fan vet. Jag gillar att läsa, umgås med min kära, kolla på sport, gå en promenad och för all del häva en pilsner då och då. Jag fortsätter hellre med det. Vi lever vår dröm i en fyra med kök. Vi hyr oss fria.

Men jag kan gå med på att hyra på bottenvåningen. Då kanske det kan bli en kolgrill på gräsplätten. Alltid något, för en avvikare.

Kenneth Nilsson är bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen Region Mitt

Du gör skillnad – kom med och påverka så det byggs i din kommun!

I dagens vikarieblogg är det Karin Hagman, kampanjansvarig på Hyresgästföreningen, som skriver.

--------

Tycker du att det borde göras något åt bostadssituationen i din kommun? Att man faktiskt borde bygga lägenheter för alla de som akut letar bostad? Eller att man borde renovera i de områden som behöver det? Nu har du chansen att påverka politikerna!

Vägen till kommunhuset och de kommunala politikerna där kan ibland kännas lång, för lång för att man aktivt ska leta sig dit och påtala sina åsikter.

Hyresgästföreningen vill korta avståndet mellan dig och dina politiker och därför lanserades förra veckan sajten Bygg framtiden, http://www.byggframtiden.se/

På Bygg framtiden-sajten kan man fråga sina politiker om vad de tänker göra åt bostadssituationen i kommunen, få svar från dem, ställa följdfrågor och tycka till om de svar som redan kommit in.

För att framtiden ska fungera måste vi få igång byggandet och renovera det som måste renoveras. Ju längre vi väntar ju mer akut blir läget. Bostadspolitiken har varit i skymundan alltför länge. Under tiden har bostadsområden förfallit, byggandet sjunkit lavinartat och bostadsbristen ökat. Bostadsbristen i Sverige idag är akut och för att göra något åt situationen krävs ett engagemang både från dig, mig och våra politiker. Låt oss göra det här tillsammans!

Karin Hagman, kampanjansvarig på Hyresgästföreningen

Hyresrätt attraktivt även för 50plussare

Vikariebloggen fortsätter idag med en text av Karin Lindeberg, utredare på Hyresgästföreningen (och före detta vårdbiträde).
--------------------
"Jobbar du med äldrefrågan?!"
Tanken tycks svindlande för en del att jag, nyss fyllda 30, har kastat mig in i debatten om äldres boende.

Men jo, så är det. Jag, denna ”unga, pigga sort” – som en herre i sina bästa år kallade mig på en av Micasas konferenser i höstas där jag befann mig i panelen omgiven av herrar av ”hans sort” – är faktiskt ärligt både intresserad av och engagerad i hur äldre bor idag och imorgon. Jag är nämligen inte bara utredare – jag har också ett förflutet som vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Det är i rollen som vårdbiträde som jag har fått klart för mig hur tillvaron kan förändras när man blir gammal. Att plötsligt inte längre klara sig själv när man har levt ett helt liv utan att någonsin ha bett någon om hjälp. Alla pensionärer kan inte, och vill förresten inte heller, kuta omkring på golfbanan på ålderns höst. Och alla kan inte bota sin artros med någon lämplig receptfri tablett. Och de har olika välfyllda plånböcker. Märkligt nog tycks dessa fakta förvåna både en och annan.

Hyresgästföreningens årliga rapport Hyror och hyresgästers ekonomi visar att en pensionär som bor i hyresrätt och lever av garantipension i genomsnitt har 651 kr kvar att leva på när allt är betalt. Då är dessutom bostadstillägget eller det särskilda bostadstillägget medräknat. Hyresgästföreningen har just nu 143 410 medlemmar över 65 år. Få av dem har en tjusig villa att sälja och många av dem lever av garantipension.

Dessutom, tro’t eller ej, vill inte alla pensionärer bo i flashig nyproduktion specialanpassade för femtioplussare med utsikt över golfbanan – även om de har pengar på banken (!). I annons efter annons får man dock intrycket av att bostadsrätt är det självklara valet för alla som har passerat 60. Självklart ska möjligheten finnas att bo så. Alla boendeformer behövs. Men det är dags att lyfta fram hyresrätten som ett minst lika attraktivt alternativ för den äldre åldersgruppen. För hyresrätten är inte bara ett boende för dem som lever på marginalen – det är ett flexibelt boende där det bara är att slå en signal till hyresvärden när något behöver fixas. Kan det bli lyxigare på ålderns höst?!

Och jag kan försäkra att den unga, pigga sorten – som inte bara är utredare utan även före detta vårdbiträde – inte kommer att missa sina chanser att slå ett slag för hyresrätten som det ideala boendet för femtioplussare. Oavsett om dessa visslar eller inte när de går hem från banken. Eller om de kör rollator-race på oplogade trottoarer medan andra svingar sina golfklubbor i Spanien.


Karin Lindeberg, utredare på Hyresgästföreningen

Varför så få privata värdar i Malmös bostadskö?

Bloggvikarierna är nu inne på sin andra vecka. Idag är det Sara Svensson, lärare och ledamot i Hyresgästföreningen Malmö Centrum/Öst, som bloggar.
-----------------------------
Jag bor, trivs och arbetar i Malmö. Men Malmö precis som andra större städer i Sverige lider av den största bostadskrisen sedan innan miljonprogrammens dagar. Hyreslägenheter saknas och de lägenheter som väl finns distribueras med hjälp av hyresvärdarnas godtycke.

Den etniska segregationen, likväl som den klassmässiga, ökar och cementeras. Därför var den 15 september förra året en glad dag. Då öppnade äntligen Malmö kommuns bostadskö – Boplats Syd.

Bostadsförmedlingen är kommunal och ger service till både det allmännyttiga bostadsbolaget MKB och de privata aktörerna på bostadsmarknaden. Mot att få uthyrningsadministrationen skött utanför det privata bolagets egen struktur, kan de privata värdarna bidra till att hyresmarknaden blir demokratisk och likvärdig genom att ansluta sig till förmedlingen. Boplats Syd fördelar nämligen enbart lägenheter utifrån kötid. Folk med pengar eller intresse av att äga kanske köper sig en bostadsrätt, men för oss andra gäller nu samma spelregler.

I en stad som Malmö där bostadskrisen och anarkin på bostadsmarknaden har varit i det närmaste total de senaste åren, var det ett verkligt efterlängtat politisk beslut av den rödgröna majoriteten. Förmedlingen är den mest vattentäta metoden för att exempelvis komma undan den rasism, som annars präglar hyresmarknaden. Efternamn avgör var du bor och hur du bor om regler för uthyrningen saknas.

För att ta ett exempel så gav mitt och min sambos svenne-efternamn oss en fin hyreslägenhet utan att ens bli kreditprövade, trots våra då ynkliga CSN-inkomster. Detta till skillnad från det muslimska par som hade sökt lägenheten innan oss – och blivit nekade med hänvisning till den sociala sammansättningen i området.

Hyresgästföreningens egna undersökningar från bl.a. 2007 bekräftar samma bild; utländska namn blir portade, medan svenneklingande efternamn ger en gräddfil in på hyresmarknaden; dialekt är ok – brytning går bort.

Att färdas på gatorna i Malmö är ett studium i klassmässig och etnisk segregation. Ner på minsta kvartersnivå går den att se. I en trappuppgång bor Svenssons och i en annan bor Khaleds. Klassmässiga gränser går mellan väst och öst. Det är därför jag såg fram emot bostadskön. Kön skulle inte lindra det faktum att bostadskrisen i Malmö är rekordhög och att 40 000 unga människor under de närmaste åren står på kö för att antingen flytta hemifrån eller flytta in till denna region, men den gör spelreglerna likadana för alla.

Lyckan, som jag och många med mig kände i höstas, har grumlats nu när bostadskön har funnits i några månader. Många av de privata värdarna lyser nämligen med sin frånvaro.

Den 18 januari i år rapporterade Sydsvenska Dagbladet i artikeln ”Privata värdar nobbar bokö” att många av de stora fastighetsägarna har valt att inte gå med i kön. En befogad fråga är ju såklart varför.

Det behöver man dock inte fundera på så länge. Akelius regionchef Per Ekelund skäms nämligen inte för att tala ur skägget: ”Vi tycker att det är viktigt att fastighetsägaren väljer vem som ska flytta in. Olika människor passar i olika trappor helt enkelt”. Och då är vi tillbaka på ruta ett. Akelius med flera privata värdar, vill ha kvar ett urvalssystem som bygger på godtycke och rasistiska föreställningar – en marknad på säljarnas villkor helt enkelt. För vad kan annars anledningarna vara? Bostadskön ställer exempelvis upp krav på en viss inkomst i det tänkta hushållet i relation till den hyreslägenhet man är intresserad av.

Bostadskön lindrar en del problem. De största bolagen ansluter sig och bidrar därmed till en mer likvärdig urvalsprocess i jakten på en hyreslägenhet, men det behövs uppenbarligen mer. För så länge som stora privata hyresaktörer inte tar ett socialt ansvar blir lägenhetsfördelningen aldrig rättvis. Och så länge som det i praktiken går 20 000 sökande ungdomar mellan 20-25 år per ledig enrummare i den här stan, så är hyresmarknaden de privata aktörernas domän och vi hyresgäster är utelämnade åt deras godtycke.


Foto: Susanna Nilsson

Sara Svensson, lärare och ledamot i Hyresgästföreningen Malmö Centrum/Öst

Vad kostar ett människoliv?

FreePhoto

Så är vikariebloggens första vecka till ända. Idag är det Anna Wennerstrand, pressansvarig på Hyresgästföreningen, som bloggar.
---------------------------------------------------------------
Radon varken luktar eller syns och orsakar (ofta i kombination med rökning) 500 fall av lungcancer varje år. Idag ligger gränsen för en, av myndigheterna, acceptabel nivå av radon på 200 becquerel.

WHO tog nyligen fram nya riktlinjer där värdena sänktes till 100 becquerel och i veckan presenterade de en rapport som visar att radon är mycket farligare än man tidigare trott.

Två tredjedelar av dagens lungcancerfall inträffar i hus med nivåer mellan 100 och 200 becquerel. Det har fått Boverket, Socialstyrelsen med flera att inleda en översyn av även det svenska gränsvärdet. Och det är naturligtvis bra. Men i denna process ska myndigheterna även se över hur många liv som kan räddas av ett lägre gränsvärde – och till vilket pris.

Plötsligt blir denna i grunden ganska tekniska fråga så oändligt mycket större. Nu handlar det bokstavligt talat om hur mycket en människas liv – och lidande – är värt för ett samhälle. De som har oturen att bo i ett radonhus kommer att få en alldeles egen prislapp på sina liv.

Omkring en miljon bostäder i vårt land beräknas ha radonvärden över WHO:s nya riktlinjer. En stor andel av dessa ligger i miljonprogramsområdena – områden som även i övrigt har stora behov av renoveringar och upprustningar. Bara i Stockholm har var femte fastighetsägare flerfamiljshus med nivåer över 200 becquerel - och då har bara hälften av fastighetsägarna undersökt nivåerna...

Boverket uppskattar att det kommer att kosta minst 25 miljarder kronor att sänka värdena på samtliga hus till 100 becquerel. Alternativet är att riva dem, till en lika stor kostnad. Pengar som ingen verkar intresserad av att satsa.

Alla dessa människor som bor i radonutsatta (miljonprograms)områden lever med en ökad risk för att utveckla cancer varje dag. Deras nära och kära, barn, föräldrar, fruar och systrar, bokstavligen äter, sover och andas radon dygnets alla timmar.

Vem har rätt att säga ”ditt liv är inte tillräckligt mycket värt för att vi ska betala så att du kan fortsätta vara frisk”? Vilket ansvar har vi, samhället, för enskilda individers väl och ve? Och hur mycket får människors trygghet och hälsa egentligen kosta?

Jag har inga glasklara svar. Det är ingen lätt uppgift att fatta beslut om en människas värde och vilka risker ett samhälle kan ta med sina medborgare. Gränsdragningen är näst intill omänsklig att göra. Men om liv kan räddas så tycker jag att samhället, vi gemensamt, måste vara beredda att betala.

Det handlar också om att kräva av varje fastighetsägare att de undersöker radonnivåerna i sina flerfamiljshus. Kunskap om problemet måste vara första steget till en förbättring. Visar det sig att nivåerna är för höga är de skyldiga att vidta åtgärder för att sänka dem.

Och jag vet i alla fall en sak; Hyresgästföreningens kampanj Bygg framtiden känns i ljuset av detta viktigare än någonsin.

Anna Wennerstrand, vikarierande pressansvarig på Hyresgästföreningen

Bygg om - Bygg nytt - Bygg framtiden!

Vikariebloggen fortsätter. I dag är det Erik Normark, ledamot i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse, som bloggar.

-------------

En förklaring till babyboomen på 40-talet var att Hitlers krigslycka vände vid Stalingrad 1943. En ytterligare förklaring är hyresregleringen, skriver historikern Gunnar Wetterberg i sin bok ”Efter fyrtiotalisterna”.

Tyskarnas motgångar tände ett hopp om fred och älskande par vågade bilda familj. På samma sätt som ekonomisk tillväxt kräver optimism och stabilitet så behöver familjelyckan hopp och trygghet. Fred och ett billigt boende gav just det. Det var därför fyrtiotalisterna blev så många, runt en miljon i antal.

Politik och näringsliv var på den tiden överens om att fler bostäder var nödvändigt för en gynnsam samhällsutveckling. Det banade väg för miljonprogrammet. Med politikens hjälp skapades ekonomiska incitament för bostadsbyggande.

Idag är vi i där igen.

En miljon 90-talister är på väg ut på bostadsmarknaden. Konjunkturen verkar ha nått sin bottennivå och det är läge att planera för framtiden. Ska 90-talisterna känna samma tillförsikt som 40-talisterna behövs ett handlingskraftigt ledarskap, ett åtgärdsprogram för ökat bostadsbyggande. Bristande framtidstro är en av förklaringarna till att det brinner i flera av våra städers mest utsatta förorter. Här finns förutom arbetslöshet ett stort behov av upprustning.

Det måste inte till en jordbävning för att samhällen skall rasa samman, det spricker lite varje dag och kanske främst för att de som bestämmer inte ser vad som pågår. Hyresgästföreningen ser att efterfrågan på bostäder är stark. Dessutom, för varje byggarbetare som anställs skapas ytterligare tre jobb inom byggsektorn. Men vi ser också att det finns en orättvisa i skattesatserna som gör hyresrätten mindre lönsam att bygga och renovera i jämförelse med bostadsrätten. Det är en förklaring till varför det byggs så lite. För att få fart på byggandet driver vi just nu kampanjen Bygg framtiden. Förhoppningen är att våra politiker ska inse att bostäder inte bara är en angelägenhet för dem som söker bostad utan något som gagnar och utvecklar hela samhället.

Erik Normark är ledamot i Hyresgästföreningens Förbundsstyrelse samt i
Regionstyrelsen för Västra Sverige

Rapport från en Bugaboo-by - Konsten att planera en stadsdel

Vikariebloggen fortsätter. Idag är det André Johansson, föräldraledig pressansvarig på Hyresgästföreningen, som bloggar.

-----------------------------------

-Vi har nog inte hälsat. Leif, vi bor på tredje våningen.

Det var så det var tänkt när Hammarby Sjöstad planerades: Att man skulle morsa på Leif i hissen. Men det blev inte som det var tänkt.

Jag är på väg ut på min dagliga promenad. Man måste ut på en sådan när man när föräldraledig. Det är vad alla har sagt till mig: Gå långa promenader. Jag gillar vanligtvis inte att gå långa promenader, men tänker att här är goda råd dyra.

På väg ut möter jag Leif. Det är ovanligt i Hammarby sjöstad, att man möter sådana som han i hissen. Hissar finns det förvisso gott om, men med Leif är det värre. Tanken var att Sjöstaden skulle svämma över av Leif och Lisbeth och Gunnar och Inger och allt vad de som är födda på 40-talet kan tänkas heta. Hammarby sjöstad byggdes för dem.

Leif skulle flytta från sin villa och slippa snöskottning och gräsklippning. Det var tanken. Och det planerades därefter: Få skolor och få dagis. Barnen har ju flyttat hemifrån för länge sedan.

Men det var inte den gruppen som behövde Hammarby sjöstad bäst. Det var 30-plusparen med småbarn som behövde en ny stadsdel. De som jobbar i city men inte längre vill bo där. De som vill ha hiss för barnvagnens skull (av märket Bugaboo) och inte för rollatorn. 70-talisten.

Men Leif då, hur kom det sig att jag mötte honom? Jag gissar att det beror på att den fastighet jag bor i uppfördes först i Hammarby sjöstad. Vid den tidpunkten var det fortfarande ett 40-talistbygge. Då hann Leif och Lisbeth flytta in i trygg förvissning om att Inger och Gunnar snart skulle bli grannar. Likt när miljonprogrammet byggdes och målgruppen var medelklassen på landsbygden, som också flyttade dit till en början. Men hur det sedan, precis som Sjöstaden, blev en helt annan slags stad.

Jag vet inte riktigt vad Leif tänker om att Bugaboo-befolkningen tog över Sjöstaden. Men jag vet vad Bugaboo-befolkningen tycker om att Sjöstaden fortfarande har alldeles för få skolor och dagis.

André Johansson, pressansvarig på Hyresgästföreningen, är just nu föräldraledig.

Rapport från ett miljonprogramsområde

Vår vikarievecka fortsätter. Idag är det Jörgen Strandberg, kommunikatör vid Hyresgästföreningen, som bloggar.

---------------

Jag är inne på mitt 32:andra år i mitt tredje miljonprogramsområde, på Järvafältet i västra Stockholm. Här bor jag tillsammans med mina grannar; Martha, Ebbenasse, Ulla, Rashida, Federico, Hasifa med flera. "Kisar" jag med ögonen så fungerar det bra. Bra lägenhet, bra grannar, bra service från bostadsföretaget, bra matutbud osv. Öppnar jag upp de blå så ser jag sanningen. Och den är inte munter.

En av våra stora dagstidningar konstaterade nyligen att människor i invandrartäta områden är lätta att köra över. Och jag håller med.

Med lätthet och i all välmening bygger makthavarna om bostadshusen och gårdarna utan inblandning av oss boende, flyttar arbetsförmedling, social service och försäkringskassa till den närbelägna svenskstadsdelen utan protester, planerar den nya hårt trafikerade E18 ovan jord precis bredvid bostadsområdet utan att någon reagerar, den underjordiska "Förbifart Stockholm" ser dagens ljus vid ena änden av stadsdelsområdet utan att de boende eller fastighetsägarna reagerar osv.

En annan utmaning är att tjänstemän och entreprenörer från andra delar av landet har förutfattade meningar om oss boende.

-Jag trodde att alla redskap och maskiner skulle vara stulna efter första natten, sa en entreprenör på dalmål.

Han var också orolig, nästan rädd, för att möta oss boende efter allt han hört. Efter första veckan var han lättad; inget förstört elelr stulet bara supervänliga människor.

Hur kan det få fortgå att politiker, kommunala tjänstemän och bostadsföretagens representanter hittar lösningar FÖR oss medborgare och boende, i stället för MED oss? delaktighet och inflytande skulle ge oss både bättre, hållbara lösningar och självkänsla. Hur kan det till våra bostadsområden få komma entreprenörer och andra som ska jobba för oss, utan att få bra förutsättningar?

Lösningen finns hos en organisation som åstadkommit underverk - RFSL. De har i stället för att utmåla hbt-personer som offer jobbat offensivt. En av lösningarna som har tagits fram för att öka förståelsen är en "hbt"-utbildning för bland annat vårdpersonal.

En liknande lösning, rdi*-utbildning, för politiker, tjänstemän och entreprenörer skulle kunna vara bra för oss som bor i delar av miljonprogrammet.

*rdi=Utbildning i Respekt, Delaktighet och Inflytande inför beslut, åtgärder och arbetsinsatser i miljonprogramsområdena

Jörgen Strandberg, arbetar med kommunikation på Hyresgästföreningen

En uthyrares vedermödor

Idag börjar de vikarierande bloggarna skriva här. Först ut är Peter Forsman, redaktör för Hyresgästen.

--------------

Strax före jul försvann dottern utomlands på ett halvår. Kvar blev hennes möblerade hyresetta i en förort och hyran för den. Ett intyg hann hon få fram som ger henne rätt att hyra ut i andra hand. Ansvaret för att sköta allt det andra praktiska föll på mig.

Eftersom jag hört att många unga saknar bostad så tänkte jag att jag vänder mig till de yngre jag känner i första hand. Det blev sonen, dennes kompisar och andra i bekantskapskretsen. De skickade ut mail och satte upp lappar.

Det tog ett tag men så blev det napp. Först en kille som skulle studera i Stockholm under vårterminen. Efter några dagars betänketid tackade han nej. Han tyckte det blev för ensamt i ettan. I stället skulle han bo med några kompisar i en hyrd villa.

En till hörde av sig. Även han var student. Nu tog det en vecka innan han tackade nej. Han hade hittat något billigare. Men var det förklaringen? Vi begärde ingen överhyra över huvud taget.

Inga andra hörde av sig. Jag började misströsta. Var det läget långt ute på den röda tunnelbanelinjen som avskräckte? Måste lägenheten ligga i stan eller närförort? Själv har jag ändå bott i förorter i hela mitt liv och är ganska nöjd med det.

Nu fick jag tipset att lägga ut en annons på Blocket i stället. Sista chansen tänkte jag. Jag väntade till helgen då jag var ledig.

Det tog bara några minuter efter att annonsen lagts ut så började mobiltelefonen att ringa. Jag bestämde tid för visning med den som ringde först. Jag tänkte att det är lika bra eftersom det hade gått så trögt tidigare. Men i stället fortsatte ringandet på löpande band. Efter tio samtal fick jag stänga av telefonen. Efter ett par timmar tog jag bort annonsen från Blocket efter mängder av telefon- och mailmeddelanden. Då hade jag både fått förslag om påslag på hyran med över tusen kronor i månaden och att få hela hyran i handen för ett halvår. Men det blev den som ringde först som fick lägenheten utan någon överhyra eller annat. Några principer får man ha!

För egen del är jag övertygad om att Blocket fungerar för den som har något att erbjuda och att det verkligen finns en skriande bostadsbrist bland unga i Stockholm.

Peter Forsman, redaktör för Hyresgästen

Köp och sälj

Igår fick hundratals hyresgäster i Gävle en ny hyresvärd. Det fick hyresgästerna att gå man ur huse och slå sig ner i Stenebergsskolans aula för att förstå om deras liv skulle komma att förändras av detta ägarbyte.

Vi säljer inte för säljandets skull, sa Gavlegårdarnas vd Jan Hugg som väl med det menade att det inte var en ideologisk försäljning utan att man helt enkelt behöver pengarna.

Därvidlag skiljer sig denna försäljning från många andra där man säljer just för säjandets skull. Idén bakom denna hållning brukar vara att man inte vill ha för stor marknadsandel, att kommuner överhuvudtaget inte ska äga bostadsbolag, man vill öka mångfalden eller så vill man befrämja konkurrensen.

Hyresgästerna i Gävle bor ju där de bor oavsett om Gävle just denna kväll fick ett nytt bostadsföretag. Så mångfald, ökade konkurrenschanser och Gavlegårdarnas minskade marknadsandel var inte precis några högaktuella frågeställningar denna kväll i aulan.

Hyresgästerna vill veta om köparna köper för köpandets skull.

För det faller ett tungt ansvar på de kommunala bolagen att inte sälja till oseriösa värdar som skiter i hyresgästerna och husen för att i sin tur sälja till nästa fastighetsägare som också skiter i hyresgästerna och husen och hamnar på obestånd.

Vi har tittat på köparnas intentioner, sa Jan Hugg. Det viktiga för oss var att det fanns en långsiktighet i planerna, att det finns ekonomisk stabilitet som gör att de kommer att kunna sköta fastigheterna på bästa sätt och att de vill se inflytande från hyresgästerna

Och det var precis de sakerna hyresgästernas frågor handlade om. Varför ska ni sälja, hur har affären gått till och den bristande delaktigheten från hyresgästerna.

Men mest handlade det om parkeringsplatser, framtida underhåll, autogiro, bredband och sådant som får vardagen att fungera.

Någon frågade om det inte fanns risk för att de nya ägarna var fastighetsklippare, som skulle köra bolaget i botten.
Vår idé är att förvalta, förädla och utveckla. Boinflytande är oerhört viktigt, en av grundbultarna, sa Mats Söderström.

Jan Hugg tyckte att det var bra att de nya ägarna är från Gävle för de fick de skämmas om de inte skötte sig.

Jag hoppas verkligen att det går vägen. Det är inte kul när historien upprepar sig som när Tunabyggens dåvarande VD Lars-Erik Håkansson sa att man funnit en seriös köpare, ett företag som är berett att satsa och investera i Borlänge när Tunabyggen sålde 426 lägenheter.

Efter något år sålde de nya ägarna rubbet till ett Kirunabaserat företag.

Ett litet PS.

Jag ska åka till Sydafrika på semester. Men bloggen kommer att fyllas av intressanta inlägg. Inte från kåkstäderna och av mig utan av 10 vikarierande bloggare som kommer att skriva varsitt inlägg.

Det kommer att bli så bra. Ds

Vart ska vi bo?

Regeringen tycker att ”en grundläggande tanke är att boendet i kommunala bostadsföretag ska vara tillgängligt för alla, oavsett social, ekonomisk, etnisk eller annan bakgrund”.
Detta kan man läsa i Ds 2009:60 om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag.

Alla ska med kan man säga, vi ska inte ha ett system med social housing där handikappade och mindre bemedlade tas om hand i särskild ordning. Detta är bra.

Jag vet inte hur man ska karaktärisera den sovsäcksinsamling som dragits igång i riksdagshuset för att de hemlösa inte ska frysa ihjäl i vinterkylan.
Men man kan väl i alla fall konstatera att riksdagsledamöterna borde lägga på en rem i kammaren för att ta sig bort från sovsäckslösningarna och börja närma sig de riktiga lösningarna.

För om boendet ska vara tillgängligt för alla så måste man lista ut hur det ska gå till, det går ju som bekant inte av sig självt.
Man kan verkligen ställa sig samma fråga som Aftonbladets ledare gjorde igår, vart ska vi bo?

Politiken måste ha ett finger med i spelet. Och det har de förstås redan. Vartenda beslut riksdagen tar om skatter, avgifter, bidrag, avdrag, PBL, moms och allt annat har en påverkan på vad som byggs och inte byggs och om människor har råd att bo där.

Problemet är att slutresultatet blir att det byggs för lite och för dyrt.
Regeringen gillar dessutom det ägda före det hyrda varför hyresrätten har kärva tider. Så länge man ger avdrag och inte bidrag verkar det gå bra.

De olika avdrag som tillkommer bostadsrätter och villor rinner oförmärkt förbi såsom de inte hade någon inverkan på statens finanser.

Men andas man ett ord om investeringsbidrag så bränner det till. Så varför inte kalla det ”investeringsavdrag för byggande av hyresrätter” då skulle vi åtminstone få lite mer balans mellan hyresrätten och andra boendeformer.

Idag är jag benägen att hålla med Malin Siwe i DN. Igår (blogg igår)var det betydligt knepigare att hålla med henne.

Trots att det pågått politisk marknadsföring av kooperativ hyresrätt i årtionden så tar det sig inte. Kan bero på att kooperativ hyresrätt bygger på att det är de boende själva som måste ta initiativ till, ha vilja och driva sitt kooperativ det är ju det som är själva essensen i alla kooperativa former. .

I vems fickor ska pengarna hamna?

Igår föreslog de rödgröna ett investeringsbidrag för att få igång byggandet . Sådant hamnar bara i byggarnas fickor, säger Mats Odell.
Sänkta skatter hamnar bara i byggbolagens egna fickor, säger Lars Ohly i Svenska idag.

Uppenbarligen menar bägge två att så fort man gynnar byggandet genom avdrag eller bidrag så hamnar det i fickorna hos byggbolagen.
.
Då kan man ju tycka att de som kan stoppa varenda extra krona i fickorna inte skulle behöva några pengar överhuvudtaget. Det är väl bara att bygga på, de har uppenbarligen de medel som behövs..

Men det byggs inte i tillräcklig omfattning. Det är alla överens om.

Den vanligaste förklaringen är trots allt att det inte går att räkna hem kalkylerna. Bruksvärdessystemet ”hindrar värdarna från att sätta hög hyra varför husen stannat på ritborden” som Malin Siwe uttrycker det i DN idag.

Då kunde man ju tycka att det vore bra om de fick lite hjälp på traven att räkna hem kalkylen inte minst därför att hyresrätten har mindre bidrag och avdrag än andra upplåtelseformer.

Men där låser det sig. Jag kan givetvis dela oron för i vems fickor pengarna hamnar för det brukar inte vara i hyresgästernas.

För att investeringsbidrag ska få effekt på hyrorna måste de nämligen kopplas till ett krav på att det ska leda till lägre hyror.

Sven Bergenstråhle utredare på Hyresgästföreningen har botaniserat i statistiken och funnit att den gången vi hade investeringsbidrag som var kopplade till hyrorna minskade också produktionskostnaderna.

För det är de som måste ner.

Malin Siwe har en uppräkning av det hon anser vara brister i byggsektorn.

Man kan tillägga att detta är en bransch som också begåvats med ett antal statliga utredningar med namn som Skärpning gubbar och Sega gubbar just därför att det är det som behövs och hindrar ett effektivt byggande med ständigt galopperande byggmaterialkostnader.

Ändå blir hennes slutsats att hyrorna måste upp så att de kan täcka upp alla dessa miljarder det kostar att ha ett ineffektiv byggande.

Märkligt varför ska hyresgästerna betala för kvalitetsbrister, bristande logistik, ålderdomliga strukturer och bristande konkurrens?
Så till slut Malin Siwe, det finns inga betalningsvilliga som inte kan få en hyresrätt. Det vimlar av nyproduktion på nivåer som de flesta inte kan drömma om.

Det finns dessutom en alldeles särskild lag om presumerade hyror som innebär att nyproduktionshyrorna på höga nivåer ligger utanför bruksvärdesystemet.

Byggarna klagar ändå..

Rödgröntförslag

I morse hastade jag iväg för att ta del av vad de rödgröna har för gemensamt förslag till bostadspolitik. så bloggandet kom av sig.

Vår kommentar till förslagen blev kort och gott att det är ett steg på vägen men det saknas skarpa förslag och pengar.

Satsningen på hyresrätter är utmärkt bra, man måste bygga bort bostadsbristen inte hitta på olika sätt att höja priset på denna bristvara.

Nu väntar vi ivrigt på vad alliansen ska kontra med.

Vem ska betala för förhandlingsarbetet?

Jag hade slagit mig ner för att skriva på mitt nya hyreskontrakt när jag upptäckte att det var en annan hyresgästförening än den jag var verksam i som förhandlade hyran för den lägenhet jag skulle flytta in i.

Så ville förra hyresgästen ha det men inte jag så kontraktet ändrades. Jag skulle flytta till Hushagen i Borlänge. Där finns det två olika hyresgästföreningar som slåss om själarna. Om det finns någon hyresgäst som står helt utanför vet jag inte.

Men jag vet till skillnad från ledarskribenten på Smålands Posten att man kan förhandla hyran själv, låta hyresgästföreningen göra det eller bilda en egen hyresgästförening.

Vill man inte vara med i hyresgästföreningen så kan man ändå låta hyresgästföreningen förhandla hyran. För det tas det ut en hyressättningsavgift på 10: -/mån. Står man utanför och vill förhandla sin hyra själv ska hyran vara 10: - mindre per månad.

Varje år i samband med förhandlingarna fastställer man hur många lägenheter som omfattas av förhandlingsordningen.
Det är alltså hyresgästerna som betalar inte bostadsföretagen.

Motivet till det hittar man i prop.1993/94:199 sid 69 där man kan läsa:

”Det är nämligen rimligt att organisationens förhandlingsarbete inte finansieras med enbart medlemsavgifter, eftersom resultatet av förhandlingsarbetet kommer även de oorganiserade hyresgäster till del för vilka förhandlingsordningen gäller. En lagreglering ger också möjlighet att pröva skäligheten av förhandlingsersättningen. Lagen bör alltså även i fortsättningen innehålla regler om förhandlingsersättning”, skrev Carl Bildt som då var statsminister.