Inlåsningseffekter och utlåningsrally

Bostäderna i Sverige är bland de mest övervärderade i världen. Sverige hamnar på en femteplats i världsrankningen när det gäller övervärderade bostadspriser. Enligt en granskning från tidningen The Economist betalar vi 41,5 procent mer för våra bostäder än vad de egentligen är värda, rapporterade Expressen häromdagen.

Det verkar ju inte vara särskilt bra.

Men den här typen av uppgifter brukar inte rapporteras som särskilt oroande. Tvärtom är en återkommande rubrik i alla tidningar att bostadskonsumenterna är lugna, priserna på deras bostadsrätter eller villor stiger, eller riskerar i vart fall inte att sjunka. Varje sådan artikel ger bedrägligt intryck av stabilitet på bostadsmarknaden.

Det finns förstås en mycket begränsad skara som är lyckliga av det. De som redan bor och de som tänker sälja.

Men alla de som är i färd med att skaffa sig en bostad är förstås mindre nöjda med att priserna hela tiden stiger och att det blir svårare att få lån.

Alla de som är lugna så länge värdet på deras bostäder stiger vet väl också att det är bostadsbristen som håller värdet uppe. Så egentligen är de inte särskilt lugna.

Om de inte oroas över att man börjar bygga bort bostadsbristen kanske de oroas över risken för höjda räntor. En och annan oroas väl över risken för arbetslöshet, sjukdom och skilsmässa vilket kan rubba tillvaron för vilken bostadskonsument som helst.

I alla boendeformer finns så kallade inlåsningseffekter. Det är härliga tider för den som köpte en villa för 30 år sedan som amorterat på sina lån och som kan konstatera att en stor del av lönen stannar i plånboken. Behöver de rusta hjälper Anders Borg till med ROT-avdrag.

Jag köpte en gång för länge sedan en bostadsrätt för 30 000 kr i hörnet Sveavägen/Odengatan. Där hade man ju kunnat njuta av en del inlåsningseffekter såsom låg månadsavgift och noll i lån om jag bara låtit bli att flytta land och rike runt.

Jag träffade en dam i fredagskväll som fick en lägenhet via bostadsförmedlingen för 30 år sedan som nu bor mitt i smeten i Stockholms city. Hon behöver inte kämpa i någon bostadskö eller bo i andra-, tredje- eller fjärdehand. Hon har dessutom en hyra som är långt ifrån så hög som det som byggs nytt idag.

Olika falla ödets lotter kan man säga.

Den stora uppgiften för media är inte att rapportera hur bra de har det som gynnas av den enorma bostadsbristen, eller om de som kan njuta frukterna av en bostadspolitik där staten bidrog med miljarder för att håla kostnaderna nere. Den stora uppgiften är att rapportera hur sjutton de hundratusentals bostadssökande i landet ska få tak över huvudet.