Vem ska sitta med Svarte Petter?

Bor man i Stockholm kan man lätt få för sig att bostadspolitik bara handlar om ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, eller om den monumentala bostadsbrist som råder i huvudstaden.

Så är dock icke fallet. Bostadspolitik handlar om så mycket mer.

Man kan nämligen också bo, eller snarare har man kanske bott, på alla de ställen i landet där husen jämnas med marken.

8 000 lägenheter väntar på rivning, rapporterar Svt. Det ska läggas till de tusentals lägenheter som redan rivits.

Det kostar miljarder, skriver tidningen Bofast. De pengarna finns förstås inte i kommuner där befolkningen minskar.

Hyresgästerna sitter med Svarte Petter. Antingen får de betala för de tomma lägenheterna eller för rivningskostnaderna.

Någon annan som känner sig delaktig i de strukturförändringar som över tid drar över landet står inte att finna. Men det är väl knappast hyresgästerna som är ansvariga för de stora samhällsförändringarna och flyttströmmarna?

I samband med att vi fick en ny lag för allmännyttan efterlyste SKL (Sveriges kommuner och landsting), SABO och Hyresgästföreningen särskilda förslag för bostadsföretag på svaga bostadsmarknader.

I Proposition 2009/10:185 Allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och reformerade hyressättningsregler skrev regeringen.

”Regeringen bedömer att det finns behov av att se över hur en stödordning för bostadsföretag i kris på svaga bostadsmarknader som uppfyller EU-rättens krav kan genomföras. Regeringen avser därför att inleda ett arbete med att se över nuvarande stödsystem i syfte att skapa en ordning för hur kommuner med allmännyttiga kommunala bostadsföretag på svaga bostadsmarknader ska kunna ta sitt bostadsförsörjningsansvar”

Nu är det läge att skrida till verket. Nej, det är mer än läge.

Bor man i Gällivare/Malmberget ombildas ingenting, men bostadsbristen är lika monumental som i Stockholm åtminstone för alla de som måste flytta för att gruvan ska fram och husen bort. Hyran i det nyproducerade husen kommer att ligga på svindlande nivåer jämfört med de hus som rivs.

Gruvdriften har alltid krävt sina tributer, därför har vi en särskild minerallag. Men minerallagen skyddar bara de boende i villa. Hyresgästerna sitter med Svarte Petter och får laga efter läge.

Men det är väl inte hyresgästerna som är ansvarige för att mineralen finns att hämta under deras hus?

Det vore kanske bättre att vi hade en strukturomvandlingslag där samhället tog hand om Svarte Petter. För varje samhälle utvecklas och om det innebär stora befolkningsförändringar och nya flyttströmmar så har det ett pris som inte kan betalas av den enskilde.

Jag kom osökt att tänka på slutet på August Strindbergs dikt "Esplanaden".
Så här kommer ett litet kulturinslag på temat rivningar.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt

Glad Påsk

Vi har en hel del ”börja om på nytt”-inslag i almanackan.

Det är sådana härliga tillfällen då man kan lägga det gamla bakom sig och med förnyade krafter ge sig på de framtida utmaningarna.

Våren, exempelvis, är tiden för pånyttfödelse och ägg symboliserar lämpligt nog återfödelse och fruktbarhet.

Bostadsministern och hans medarbetare behöver troligen lite energitillskott och pånyttfödelse inför jobbet med att skapa rättvisa villkor mellan de olika boendeformerna.

Så det var bara att skrida till verket.

Med ett påskägg sprängfyllt med 2000 ägg gick jag till socialdepartementet för att träffa Stefan Attefalls statssekreterare Ulf Perbo och påminna om att det skiljer 2000 kr i månaden till hyresrättens nackdel.

Snart kommer direktiv till en statlig utredning om hyresrätten. Fredrik Reinfeldt sa i regeringsdeklarationen att hyresrättens ställning skulle stärkas.

Det ser vi fram emot.

GLAD PÅSK till er alla.

Förenklingar som fördyrar

Alla är överens om en sak. Det är alldeles för dyrt att bygga hus. Sverige är i ett prekärt läge. Flera hus måste till.

Problemet med husbyggeriet är att alla kan skylla på alla. Antalet aktörer som är inblandade är många, det är som gjort för tvistigheter om vem som förorsakar fördyringar och kvalitetsbrister. Under tiden denna fördelning av skuld pågår blir det bara dyrare och dyrare.

Det är väldigt populärt i breda kretsar att skylla på knöliga, omfattande och onödiga regler. PBL (plan- och bygglagen) har varit måltavla för mången klagan.

Nu kommer det en sprillans ny PBL som ska underlätta och förenkla. Vad gör då kommunerna? De höjer taxorna för bygglov. Mycket dessutom.

Många klagar på Boverket och deras byggregler. Vad gör då kommunerna? De hittar på egna regler.

Jag lyssnade till Stefan Attefalls statssekreterare Ulf Perbo häromdagen. Han menade att detta med att kommunerna hittar på egna regler alltmer seglar upp som ett avgörande bekymmer. Det fördyrar byggandet och gör det ineffektivt.

Perbo, som kommer från bilbranschen, menade att det skulle bli oändligt dyrt att tillverka bilar också om alla kommuner hade olika regler för hur breda bildörrarna skulle vara.

Det känns onekligen absurt att kommunerna ägnar sig åt att lägga ut snubbeltråd för det byggande som de är så otroligt beroende av.

Bostadsministerns ideologiska koppling till villaboendet

”Villaägaren representerar den kristdemokratiska principen om att ta ansvar för sig själv. Man bor i sitt hus, tar eget ansvar och verkar för det goda samhället tillsammans med andra.”

Så svarar bostadsminister Stefan Attefall i Villatidningen när han får frågan om vilken ideologisk koppling han som kristdemokrat har till villaboendet.

Vilken slutsats är det rimligt att man drar av detta?

För någon betydelse måste det väl ha att vi har en bostadsminister som tycker sig ha anledning att uttala att han har en särskild idémässig koppling till en av våra boendeformer?

Om den som bor i eget hus tar eget ansvar, vad gör då den som inte bor i eget hus? Om den som bor i ett eget hus verkar för det goda samhället, vad gör då den som inte bor i eget hus?

Varför en person som bor i ett eget ägandes hus där han, enligt bostadsministern tar ansvar för sig själv, skulle vara särskilt skickad och inriktad på att verka för det goda samhället ”tillsammans med andra” framgår inte.

Jag har mycket svårt att tro på att Stefan Attefall offentligt skulle säga att landets 3 miljoner hyresgäster är människor som inte tar ansvar för sig själva och inte verkar för det goda samhället.

Men vad menar han då med sitt svar i Villatidningen och vad är det han vill säga oss?

En sak är dock solklar denna ideologiska koppling till villaboendet och ägandet syns i den politik han för. Om detta tvivlar ingen längre.

Idag presenterade regeringen 2011 års ekonomiska vårproposition (läs Hyresgästföreningens kommentar här). Den som tänkt sig att använda sökfunktionen för att hitta något om hyresrätter behöver inte lägga tid på det. Det finns inget.

Hur kunde regeringen glömma bort vårt behov av tak över huvudet igen?

"Jag tror att det finns förutsättningar för att vi klarar mer än vad vi trodde när valmanifestet spikades", säger den tidigare bostadsministern Mats Odell i SvD.

Mats Odell borde omedelbart ila till finansministern och meddela att det behövs en skattereform för hyresrätten så att det blir lite fart på bostadsbyggandet.

I mars 2010 presenterade Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna en sådan för Anders Borg. Därefter har den tagit sig i på regeringens Powerpoint-presentationer över saker som ska göras.

Nu måste den tas vidare från duken och omvandlas till skarpa förslag. Annars blir det omöjligt att klara de fem punkter regeringen beskriver här på DN Debatt idag. Här är deras punkter och mina tillägg.

1. Fler i arbete.

Det kräver tillgång till bostäder.

2. Ett robust finansiellt system.

Hushållens skuldsättning är lavinartad och fler hyresrätter skulle tvinga färre att öka på skuldberget.

3.Ett högklassiskt utbildningssystem.

Trångboddheten är omfattande och det får mycket negativa konsekvenser för många barn i deras skolarbete. Det behövs rustas och byggas för att alla ska klara sin skolgång.

4. Välfärd och hög kvalitet.

Hur vi bor, var vi bor och med vilka förutsättningar vi bor är resultatet av hur välfärdssystem fungerar.

5. Hållbar tillväxt i alla delar av Sverige. Förutsättningarna för att driva företag, arbeta och bo i alla delar av landet ska förbättras.

Hälften av landets kommuner har bostadsbrist. Utan bostäder blir det varken företagande eller tillväxt.

Hur kunde regeringen glömma bort vårt behov av tak över huvudet igen? Jag som fick visst hopp igår när jag läste att bostadsministern var bostadslös.

Bostadsministern drabbad av bostadsbrist

Bostadsministern är bostadslös. Fast inte riktigt. Han hänger kvar i sin riksdagslägenhet precis som studenterna hänger kvar vid sina studentlägenheter så länge det någonsin går.

Det är väl alldeles utmärkt att bostadsbristen också drabbar regeringen. Ingenting kan slå den personliga upplevelsen av missförhållanden.

Stefan Attefall delar sin sits med tusentals människor.

Hipp hipp hurra, en bostadsministern som är drabbad av bostadsbrist. Han kan ju till skillnad från nästan alla andra komma med politiska förslag som ändrar på detta dystra läge för honom och alla andra.

Det ska bli intressant att se vilken väg han väljer. Han kan ju lägga ner en massa krut på att lösa sin egen situation, men han kan också komma med lite vassa förslag som kan sätta sprutt på bostadsbyggandet.

Vi måste bryta avdragsberoendet och innanförskapet.

Fokus ligger på medelklassen.

Det är den som måste vinnas annars är man politiskt körd.
Allra viktigast är medelklassen i Stockholm utan den kan man se sig i skyn efter
regeringsmakten. Det verkar i alla fall vara sanningen för dagen.

20 miljarder, lika mycket som polisväsendet, kostar RUT och ROT och det får väl betraktas en en riktig högvinst för medelklassen.

Om det finns en medelklass så är väl sannolikheten hög för att det finns en underklass.

Med det är inte något direkt slagsmål om underklassens gunst. De befinner sig i det lite mer fjäskbefriade utanförskapet där inga locktonerna om bättre villkor hörs och där chansen att komma på grön kvist är minimal.

Det finns en omfattande politisk irritation över de så kallade bidragstagarna. Bidragstagare är inte sådana som gynnas av ROT, RUT och ränteavdrag utan så som bidrag räknas sjukersättning, A-kassa och försörjningsstöd.

Avdragstagarna börjar dock bli en dyr affär för skattebetalarna.

De delar av miljonprogrammet som består av villor och till viss del bostadsrätter renoveras nu genom det ROT avdrag som skattebetalarna bidrar med.

Stefan Attefall var i Gävle häromdagen och lät meddela att staten inte äger några hyreshus i Gävle så det kunde inte bli aktuellt med något ROT stöd från hans sida.

Nu kan man ju lite försiktigt framhålla att staten inte äger några villor i Gävle heller.

Staten äger för övrigt inga bilar heller vilket inte hindrar staten att bidra med miljöbilspremie för att nå lite högre mål.

Allt som inte rör medelklassen talas det tyst om.
Det passar liksom inte in i heminredningsbilagorna.

Det gäller också i bostadspolitiken. Det är bara vissa grupper som finns. Ekonomisidorna fylls av bostadsbubbeldiskussioner, prisstegringar, värdeökningar, ränteutveckling och ombildningar till bostadsrätter.

Bostadsbrist, hemlöshet, taskig ekonomi och höga hyreshöjningskrav berör underklassen
och förpassas därför till utmarkerna där det så kallade utanförskapet påstås råda.

De bostadspolitiska lösningar som lanseras och som får de stora rubrikerna handlar om att den som har en bostad för mycket ska få skattelättnader och få ta ut det han/hon vill i när de hyra den extra bostaden som de inte behöver.

Sådana förslag hyllas av DN:s ledarsida och betraktas som intressanta avsocialdemokraternas nya talesperson i bostadsfrågor Veronica Palm.För bygga ska vi inte tro att vi vill eller kan i detta land. Åtminstone om vi ska tro KTH professorn Hans Lind. Utom de dyra husen förstås.

Den som inte är innanför göre sig icke besvär. Pengarna är slut. De gick åt till ROT, RUT och ränteavdrag.

Sorry, men medelklassen måste vinnas annars är det morsning och goodbye för den som
traktar efter regeringsmakten.

Om en bostadspolitik helt utan ambitioner på DN debatt idag

Kraven på vad som är en fungerande bostadsmarknad har med tiden blivit allt lägre. Hans Lind på KTH är en god representant för den totala uppgivenheten. Han tror inte att det kommer att gå att bygga, det är så hopplöst dyrt och det kommer det att fortsätta vara. Ingen har lyckats göra något åt byggkostnaderna hittills.

Nu är det dags att ge upp, skriver han på DN debatt här idag. Ska vi få en fungerande bostadsmarknad så är det genom fri uthyrning av bostadsrätter, skriver han.

Hur detta kan beskrivas som vägen till en fungerande bostadsmarknad är inte lätt att begripa. Några krav på vad som menas med fungera måste vi väl ha. Vi har under många år haft ett för lågt byggande och vi har en jättestor ungdomsgeneration som kommer att vilja ha både jobb, bostad och kunna bilda familj.

Deras framtida drömmar ska, enligt Lind, läggas i händerna på de som har för många bostäder. De ska göra sig pengar på en ungdomsgeneration som redan idag utnyttjas till bristningsgränsen på andrahandsmarknaden. Hans Lind vill upphöja utnyttjandet till normaltillstånd. Det är det som är hans uppfattning om vad som är en fungerande bostadsmarknad. Sorgligt och ambitionslöst.

Det är dessutom så otroligt ledsamt att det alltid saknas boendeperspektiv i debatten. Bostadsministern vill höja hyror, öka andrahandsuthyrningen och införa ägarlägenheter för uthyrning. KTH lanserar förslag som mer skulle lämpa sig för något teoretiskt grupparbete på KTH än som verkliga inslag på bostadsmarknaden.

Hela Hans Linds idé bygger på att det finns en himla massa bostadsrätter där innehavarna bor någon annanstans och dessutom inte redan hyr ut sin lägenhet.

Är det verkligen möjligt att lösningen på bostadsbristen är att få ta ut hur mycket hyra som helst för bostadsrätter som ingen förmodas bo i idag?

Kommer i så fall någon enda människa att sälja sin bostadsrätt om de kan ha den som extrainkomst utan att lyfta ett finger? Hur kommer bostadsrättsföreningarna, som ju är ett kollektivt boende, att fungera när bostadsrätterna blir en spotmarknad?

Och framförallt, hur kommer det sig att det är så soprent på omsorg om de som ska bo och att så mycket omsorg läggs på de som ska tjäna pengarna på bostadsbristen?

Personbaserad politik eller partibaserad politik

Personer kommer och går i politiken. Maryam Yazdanfar ska exempelvis bytas ut mot Veronica Palm som bostadspolitisk talesperson för socialdemokraterna.

Så en socialdemokrat byts ut mot en annan socialdemokrat, en kvinna byts ut mot en annan kvinna och en Solnabo byts ut mot en Stockholmsbo.

Man får förmoda att meningen är att denna personförändring ska få någon slags politisk betydelse.

Kanske är det en politisk markering om att den nya (S)-ledningen tycker att Maryam Yazdanfar var på fel spår när hon föreslog att man skulle höja matpriserna som ett sätt att för att få fart på byggandet.

Fast om Juholt lagt ett politiskt pussel eller ett personpussel vet man inte. Det kommer väl att visa sig så småningom hur det går med höjningen av matmomsen.

Egentligen spelar det väl inte så stor roll vad som är motivet. Enskilda personer och vad de tycker är i alla fall viktigare än vad deras parti tycker.

Det gäller i allra högsta grad bostadspolitiken.

En gång i tiden trodde jag att partiprogram och partipolitiska ställningstaganden betydde något för de som företräder sitt parti. Den uppfattningen har jag inte längre. Det visade sig vara en illusion.

Kommunpolitiker är omåttligt förtjusta i den kommunala självstyrelsen. De gillar den så till den grad att den bryter alla partiband och lämnar partiprogrammen åt sitt öde.

Centrala riksdagsbeslut/kongressbeslut/stämmobeslut har ingen räckvidd och behöver inte betyda ett smack för de kommunala företrädarna.

Under valrörelsen frågade jag ett gäng kommunpolitiker, från alla partier, om de brukade ringa till Mona, Fredrik, Göran, Maria, Lars, Jan eller Maud och kräva en skattereform för hyresrätten så att de kunde få igång byggandet i sina bostadsbristkommuner.

En av de svarade, ”vi har kommunal självstyrelse”. I hennes värld fanns det ingen koppling mellan riksdag och kommun eller mellan hennes partis politik och hennes kommun politik.

De flesta sa sig ha talat med sin partiledare, fast inte om just detta. De tyckte alla att det fanns en skattemässig obalans så det hängde inte på själva sakfrågan.

Om det socialdemokratiska partiet säger sig driva en social bostadspolitik, värnar om allmännyttan och vill stoppa ombildningar till bostadsrätter så behöver inte det betyda att de socialdemokratiska kommunpolitikerna driver en social bostadspolitik, värnar om allmännyttan och stoppar ombildningar.

De kan mycket väl lägga all krut på att mjölka allmännyttan på pengar och hårdprioritera det före att underhålla sina fastigheter. De säljs och ombildas, behålls och satsas helt utan partikopplingar.

Jag har träffat moderatpolitiker som absolut inte kan tänka sig att göra sig av med kommunens bostadspolitiska verktyg och jag har träffat socialdemokrater som inte alls sett något värde i att ha allmännyttan kvar.

Jag har träffat många kommunpolitiker och hade jag inte vetat vilket parti de kom ifrån hade det många gånger varit väldigt svårt att gissa.

Det är förstås inte bara kommunpolitiken som är personrelaterad.

Stefan Attefall är ny på posten som bostadsminister, han har en ny statssekreterare och omger sig till största delen med nya personer. Han kommer från samma parti (KD) som sin företrädare Mats Odell som hade en annan statssekreterare och som omgav sig med andra personer än Attefall.

Att nuvarande bostadsminister och den tidigare kommer från samma parti betyder inte att de har samma förhållningssätt, samma prioriteringar eller för samma politik. Det har man börjat förstå.

Håkan Juholt ska vara annorlunda än Mona Sahlin det var ju hela idén med bytet. Vad det betyder för socialdemokratins bostadspolitik vet man än så länge inget om.

Men en sak vet man, enskilda personer och deras ställningstaganden är viktigare än vad deras partier tycker.

Ett märkligt debattinlägg på DI

Tidigare idag la jag ut ett blogginlägg efter att ha fått en kopia på ett debattinlägg på DI idag.
Den som skickade debattinlägget till mig skrev att det var Fastighetsägarna som skrivit.DI hade inte lagt ut det på nätet.

Det visade sig nu vara fel, det var bostadsminister Stefan Attefall och inte Fastighetsägarna som skrivit.

Vem kunde tro det, det är till förvillelse likt det fastighetsägarna brukar skriva.

Så jag fick göra lite justeringar, rätt ska vara rätt.

Det är ju inte precis någon hemlighet att Fastighetsägarna sedan länge drömmer drömmar om att hyresskillnaderna mellan olika områden ska bli större. ”Läget” måste slå igenom på hyran är deras återkommande mantra.

Det märkliga är att landets bostadsminister tycker att det är så angeläget att signalera vikten av att hyresgästerna får ökade boendekostnader så att han ivrigt deltar på debattsidorne till stöd för fastighetsägarna.

Jag citerade Hyresnämnden i mitt inlägg på Dagens industri debattsida och Stefan Attefall citerar samma Hyresnämnd i sitt inlägg.

Jättebra, för ingenting har ändrats i Hyresnämndens skrivning sedan 1968. Förutom att de fått en hemsida att lägga ut den på.

Så då kan vi väl enas om det Stefan Attefall? Hyresnämnden skrivning ser likadan ut nu som den gjorde innan lagändringen.

Det enkla skälet till det är att inget har ändrats (förutom att hyresnämnden numera har möjlighet att använda de privata fastighetsägarnas hyror när de gör en jämförelseprövning.).

Vi har tvistat med fastighetsägarna om lägets betydelse i förhandlingarna i åratal och vi kommer förmodligen att fortsätta tvista om hur vi ska vikta alla de faktorer som ingår i bruksvärdet.

Stefan Attefall skriver att ”Klart är dock att den nya lagstiftningen medger ökad anpassning till hushållens värderingar av bostäder i olika stadsdelar”.

Och var står det någonstans?

Lagen har alltid medgett att hushållens värderingar, inklusive läget, ska slå igenom. Det är ju det som är själva kärnan i hela bruksvärdessystemet och som det vilar på.

Men lagstiftaren har överlåtit till parterna att förhandla hyror. Hyrorna ska sättas utifrån ”hyresgästernas allmänna värderingar”. Av detta följer att hyrorna inte ska sättas efter politiska värderingar, fastighetsägarnas värderingar eller priset på bostadsrätter.

Därför har man också avstått ifrån att lagreglera vilken betydelse läget, tillgången till hiss, lågenhets storlek, buller mm ska ha. Det ska vi förhandla om.

Det märkliga är att det är precis det Stefan Attefall också skriver ”Ansvaret att finna dessa värderingar vilar på bostadsmarknaden parter, det vill säga hyresgästerna och fastighetsägarna”. Just precis.

Fast riktigt märkligt blir det när Attefall skriver ”att ombildningar till bostadsrätter fortsätter eftersom det i många fall är det ekonomiskt mest fördelaktiga för såväl de boende som för fastighetsägaren”.

Menar Stefan Attefall på fullt allvar att receptet för att motverka ombildningar, som enligt honom, är mest fördelaktigt för individen skulle vara att höja hyran och göra det ännu mera ofördelaktigt att bo i hyresrätt?