Bor man i Stockholm kan man lätt få för sig att bostadspolitik bara handlar om ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, eller om den monumentala bostadsbrist som råder i huvudstaden.
Så är dock icke fallet. Bostadspolitik handlar om så mycket mer.
Man kan nämligen också bo, eller snarare har man kanske bott, på alla de ställen i landet där husen jämnas med marken.
8 000 lägenheter väntar på rivning, rapporterar Svt. Det ska läggas till de tusentals lägenheter som redan rivits.
Det kostar miljarder, skriver tidningen Bofast. De pengarna finns förstås inte i kommuner där befolkningen minskar.
Hyresgästerna sitter med Svarte Petter. Antingen får de betala för de tomma lägenheterna eller för rivningskostnaderna.
Någon annan som känner sig delaktig i de strukturförändringar som över tid drar över landet står inte att finna. Men det är väl knappast hyresgästerna som är ansvariga för de stora samhällsförändringarna och flyttströmmarna?
I samband med att vi fick en ny lag för allmännyttan efterlyste SKL (Sveriges kommuner och landsting), SABO och Hyresgästföreningen särskilda förslag för bostadsföretag på svaga bostadsmarknader.
I Proposition 2009/10:185 Allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och reformerade hyressättningsregler skrev regeringen.
”Regeringen bedömer att det finns behov av att se över hur en stödordning för bostadsföretag i kris på svaga bostadsmarknader som uppfyller EU-rättens krav kan genomföras. Regeringen avser därför att inleda ett arbete med att se över nuvarande stödsystem i syfte att skapa en ordning för hur kommuner med allmännyttiga kommunala bostadsföretag på svaga bostadsmarknader ska kunna ta sitt bostadsförsörjningsansvar”
Nu är det läge att skrida till verket. Nej, det är mer än läge.
Bor man i Gällivare/Malmberget ombildas ingenting, men bostadsbristen är lika monumental som i Stockholm åtminstone för alla de som måste flytta för att gruvan ska fram och husen bort. Hyran i det nyproducerade husen kommer att ligga på svindlande nivåer jämfört med de hus som rivs.
Gruvdriften har alltid krävt sina tributer, därför har vi en särskild minerallag. Men minerallagen skyddar bara de boende i villa. Hyresgästerna sitter med Svarte Petter och får laga efter läge.
Men det är väl inte hyresgästerna som är ansvarige för att mineralen finns att hämta under deras hus?
Det vore kanske bättre att vi hade en strukturomvandlingslag där samhället tog hand om Svarte Petter. För varje samhälle utvecklas och om det innebär stora befolkningsförändringar och nya flyttströmmar så har det ett pris som inte kan betalas av den enskilde.
Jag kom osökt att tänka på slutet på August Strindbergs dikt "Esplanaden".
Så här kommer ett litet kulturinslag på temat rivningar.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt