Vi lider av inredningsstress sägs det. Behovspyramiden är nådd för den övre medel klassen. I alla fall i sådan stor omfattning att det går att göra krogshow på detta fenomen.
Fredrik Lindström och Henrik Schyffert beskriver, på Berns med början idag, hur tillvaron som inredningsneurotiker ter sig. Att vara livsstilsnjutare kräver sin ångest, säger de. Och man tror de. DN har en hel bostadsbilaga som bekräftar denna teori.
I dagens bilaga satsar man på Ljuspunkter. Mörkret härskar ännu på kvällarna. Och vi bör finna en lampa för läsning. Ljuspunkten Klotrunt kostar 4 990 kr, Avskalat 2 900 kr och för 499 kr kan man köpa Risigt, den klassiska rislampan från IKEA.
I Expressen idag kan man läsa om Lars Fahlberg i Rämshyttan. Han har en pension på 8 420 kronor i månaden. I december tvingades han betala 4 172 kronor i elräkning. Efter att hyran är betald har han 298 kronor kvar att leva på. Han sätter på elen när barnbarnen kommer.
Ljuspunkten Klotrunt är nog inget för Lars i dagsläget. Han håller ångan uppe genom att vara förbannad på Maud Olofsson. Vilket Näringsdepartementet har all förståelse för enligt stabschefen Frank Nilsson.
Det är nog ett svagt publikunderlag på många ställen för krogshower om inredningsstress. Behovspyramidens topp är långt borta för de som sliter med de basala behoven av mat, bostad och kläder.
Fast vi behöver ju a andra sidan inte känna igen oss för att skratta. Man kan ju skratta åt hur andra kämpar med sina lyxbåtar, tennistränare och våndor över att grannen har mer pengar. Vi skrattar varje söndag åt detta i Solsidan, fast jag tror nog att skrattet också fastnar i halsen på många.
Vilken ångest det skapar att inte ha någon livsstil alls, åtminstone ingen som det går att njuta av finns det ingen krogshow om. Den finns förstås inte beskriven i några av alla DN:s bilagor heller.
Men i SvD har Anna Laestadius Larsson en krönika av bästa slag. På solsidans motsatta sida växer molntäcket, är rubriken. Läs den. Hon skriver bland annat:
”För klyftan växer. Breddas. Snart ser vi inte varandra längre.
På ena sidan de som utan att blinka tjackar en surdegslimpa på det lokala bageriet för 80 kronor. På den andra de som får hålla till godo med degigt polarbröd. På den ena sidan de som gör rut-avdrag. På den andra de som utför de hushållsnära tjänsterna så att köparna har tid att förverkliga sig själva. På den ena sidan barn som går i friskolor och bor i villor med hemmaspa i Bromma. På den andra de som från sina kommunala skolor går hem till mögliga, astmaframkallande slumlägenheter i Rinkeby.
Avståndet ökar. Men nyfattigdomen och halvmisären finns där runt knuten trots att vi helst inte vill se den.”
Just precis.