Framtiden kommer allt oftare hörde jag en observant typ säga. Fast nog kommer den lite smygande också.
Dagen som idag är bär väl fröet till någon omvälvande förändring som vi bara kan ana oss till just nu.
I morse läste jag exempelvis att det är årslånga köer till båtplatser runt om i landet. Och det är märkligt nog inte bruksvärdessystemets fel.
Men det intressanta med artikeln är inte att tillgången på båtplatser är så dålig trots en väldig efterfrågan. Det intressanta är den lilla notisen om att ”samtidigt bygger privata bostadsföretag ned till strandkanten och anlägger privata bryggor.”
Man tar en omväg när det stockar sig på huvudleden.
Härförleden kunde man läsa om ett bostadsföretag sålde bostadsrätter med medföljande dagisplats. I anställningen i ett dataföretag ingick bostad. Försvaret bygger egna bostäder osv..
Man tar en omväg när det stockar sig på huvudleden.
Gruvnäringen tar sig som aldrig förr. Den ena fyndigheten efter den andra ser dagens ljus. Men med bostadsbyggandet går det trögare dvs. inte alls.
Man räknar med att de ska bli lite Klondike-läge i Norrbotten med en ”fly in fly out-effekt”.
Kommunerna går miste om skatteintäkter och företagen får ett besvärligt rekryteringsläge när man bara kan erbjuda ett bra läge på husvagnsparkeringen i väntan på fredagens hemfärd.
Inte kan väl ett Klondike-läge vara hållbart på sikt. Inte kan väl en näring blomstra på en ort utan bostäder, dagis, badhus och affärer.
Så man kan nästan ge sig sjutton på att vi snart är tillbaka till brukssamhällets glansdagar.
Då ägde bruket bostäderna, de tog hand om det som vi idag betraktar som självklara kommunala angelägenheter. De hade ett eget socialt trygghetssystem även om arbetarna också bildade egna änke- och pupillkassor samt sjuk- och begravningskassor.
Precis som idag alltså. Trygghetssystemen urholkas och privata lösningar måste till.
En försiktig framtidsspaning ger vid handen att man nog kommer att ta en omväg om det stockar sig på huvudleden. Och det gör det i allt fler bemärkelser.