Vikariebloggen fortsätter. Idag är det André Johansson, föräldraledig pressansvarig på Hyresgästföreningen, som bloggar.
Det var så det var tänkt när Hammarby Sjöstad planerades: Att man skulle morsa på Leif i hissen. Men det blev inte som det var tänkt.
Jag är på väg ut på min dagliga promenad. Man måste ut på en sådan när man när föräldraledig. Det är vad alla har sagt till mig: Gå långa promenader. Jag gillar vanligtvis inte att gå långa promenader, men tänker att här är goda råd dyra.
På väg ut möter jag Leif. Det är ovanligt i Hammarby sjöstad, att man möter sådana som han i hissen. Hissar finns det förvisso gott om, men med Leif är det värre. Tanken var att Sjöstaden skulle svämma över av Leif och Lisbeth och Gunnar och Inger och allt vad de som är födda på 40-talet kan tänkas heta. Hammarby sjöstad byggdes för dem.
Leif skulle flytta från sin villa och slippa snöskottning och gräsklippning. Det var tanken. Och det planerades därefter: Få skolor och få dagis. Barnen har ju flyttat hemifrån för länge sedan.
Men det var inte den gruppen som behövde Hammarby sjöstad bäst. Det var 30-plusparen med småbarn som behövde en ny stadsdel. De som jobbar i city men inte längre vill bo där. De som vill ha hiss för barnvagnens skull och inte för rollatorn. 70-talisten.
Men Leif då, hur kom det sig att jag mötte honom? Jag gissar att det beror på att den fastighet jag bor i uppfördes först i Hammarby sjöstad. Vid den tidpunkten var det fortfarande ett 40-talistbygge. Då hann Leif och Lisbeth flytta in i trygg förvissning om att Inger och Gunnar snart skulle bli grannar. Likt när miljonprogrammet byggdes och målgruppen var medelklassen på landsbygden, som också flyttade dit till en början. Men hur det sedan, precis som Sjöstaden, blev en helt annan slags stad.
Jag vet inte riktigt vad Leif tänker om att Bugaboo-befolkningen tog över Sjöstaden. Men jag vet vad Bugaboo-befolkningen tycker om att Sjöstaden fortfarande har alldeles för få skolor och dagis.








