Rapport från en Bugaboo-by - Konsten att planera en stadsdel

Vikariebloggen fortsätter. Idag är det André Johansson, föräldraledig pressansvarig på Hyresgästföreningen, som bloggar.

-----------------------------------

-Vi har nog inte hälsat. Leif, vi bor på tredje våningen.

Det var så det var tänkt när Hammarby Sjöstad planerades: Att man skulle morsa på Leif i hissen. Men det blev inte som det var tänkt.

Jag är på väg ut på min dagliga promenad. Man måste ut på en sådan när man när föräldraledig. Det är vad alla har sagt till mig: Gå långa promenader. Jag gillar vanligtvis inte att gå långa promenader, men tänker att här är goda råd dyra.

På väg ut möter jag Leif. Det är ovanligt i Hammarby sjöstad, att man möter sådana som han i hissen. Hissar finns det förvisso gott om, men med Leif är det värre. Tanken var att Sjöstaden skulle svämma över av Leif och Lisbeth och Gunnar och Inger och allt vad de som är födda på 40-talet kan tänkas heta. Hammarby sjöstad byggdes för dem.

Leif skulle flytta från sin villa och slippa snöskottning och gräsklippning. Det var tanken. Och det planerades därefter: Få skolor och få dagis. Barnen har ju flyttat hemifrån för länge sedan.

Men det var inte den gruppen som behövde Hammarby sjöstad bäst. Det var 30-plusparen med småbarn som behövde en ny stadsdel. De som jobbar i city men inte längre vill bo där. De som vill ha hiss för barnvagnens skull och inte för rollatorn. 70-talisten.

Men Leif då, hur kom det sig att jag mötte honom? Jag gissar att det beror på att den fastighet jag bor i uppfördes först i Hammarby sjöstad. Vid den tidpunkten var det fortfarande ett 40-talistbygge. Då hann Leif och Lisbeth flytta in i trygg förvissning om att Inger och Gunnar snart skulle bli grannar. Likt när miljonprogrammet byggdes och målgruppen var medelklassen på landsbygden, som också flyttade dit till en början. Men hur det sedan, precis som Sjöstaden, blev en helt annan slags stad.

Jag vet inte riktigt vad Leif tänker om att Bugaboo-befolkningen tog över Sjöstaden. Men jag vet vad Bugaboo-befolkningen tycker om att Sjöstaden fortfarande har alldeles för få skolor och dagis.

André Johansson, pressansvarig på Hyresgästföreningen, är just nu föräldraledig.

Rapport från ett miljonprogramsområde

Vår vikarievecka fortsätter. Idag är det Jörgen Strandberg, kommunikatör vid Hyresgästföreningen, som bloggar.

---------------

Jag är inne på mitt 32:andra år i mitt tredje miljonprogramsområde, på Järvafältet i västra Stockholm. Här bor jag tillsammans med mina grannar; Martha, Ebbenasse, Ulla, Rashida, Federico, Hasifa med flera. "Kisar" jag med ögonen så fungerar det bra. Bra lägenhet, bra grannar, bra service från bostadsföretaget, bra matutbud osv. Öppnar jag upp de blå så ser jag sanningen. Och den är inte munter.

En av våra stora dagstidningar konstaterade nyligen att människor i invandrartäta områden är lätta att köra över. Och jag håller med.

Med lätthet och i all välmening bygger makthavarna om bostadshusen och gårdarna utan inblandning av oss boende, flyttar arbetsförmedling, social service och försäkringskassa till den närbelägna svenskstadsdelen utan protester, planerar den nya hårt trafikerade E18 ovan jord precis bredvid bostadsområdet utan att någon reagerar, den underjordiska "Förbifart Stockholm" ser dagens ljus vid ena änden av stadsdelsområdet utan att de boende eller fastighetsägarna reagerar osv.

En annan utmaning är att tjänstemän och entreprenörer från andra delar av landet har förutfattade meningar om oss boende.

-Jag trodde att alla redskap och maskiner skulle vara stulna efter första natten, sa en entreprenör på dalmål.

Han var också orolig, nästan rädd, för att möta oss boende efter allt han hört. Efter första veckan var han lättad; inget förstört elelr stulet bara supervänliga människor.

Hur kan det få fortgå att politiker, kommunala tjänstemän och bostadsföretagens representanter hittar lösningar FÖR oss medborgare och boende, i stället för MED oss? delaktighet och inflytande skulle ge oss både bättre, hållbara lösningar och självkänsla. Hur kan det till våra bostadsområden få komma entreprenörer och andra som ska jobba för oss, utan att få bra förutsättningar?

Lösningen finns hos en organisation som åstadkommit underverk - RFSL. De har i stället för att utmåla hbt-personer som offer jobbat offensivt. En av lösningarna som har tagits fram för att öka förståelsen är en "hbt"-utbildning för bland annat vårdpersonal.

En liknande lösning, rdi*-utbildning, för politiker, tjänstemän och entreprenörer skulle kunna vara bra för oss som bor i delar av miljonprogrammet.

*rdi=Utbildning i Respekt, Delaktighet och Inflytande inför beslut, åtgärder och arbetsinsatser i miljonprogramsområdena

Jörgen Strandberg, arbetar med kommunikation på Hyresgästföreningen

En uthyrares vedermödor

Idag börjar de vikarierande bloggarna skriva här. Först ut är Peter Forsman, redaktör för Hyresgästen.

--------------

Strax före jul försvann dottern utomlands på ett halvår. Kvar blev hennes möblerade hyresetta i en förort och hyran för den. Ett intyg hann hon få fram som ger henne rätt att hyra ut i andra hand. Ansvaret för att sköta allt det andra praktiska föll på mig.

Eftersom jag hört att många unga saknar bostad så tänkte jag att jag vänder mig till de yngre jag känner i första hand. Det blev sonen, dennes kompisar och andra i bekantskapskretsen. De skickade ut mail och satte upp lappar.

Det tog ett tag men så blev det napp. Först en kille som skulle studera i Stockholm under vårterminen. Efter några dagars betänketid tackade han nej. Han tyckte det blev för ensamt i ettan. I stället skulle han bo med några kompisar i en hyrd villa.

En till hörde av sig. Även han var student. Nu tog det en vecka innan han tackade nej. Han hade hittat något billigare. Men var det förklaringen? Vi begärde ingen överhyra över huvud taget.

Inga andra hörde av sig. Jag började misströsta. Var det läget långt ute på den röda tunnelbanelinjen som avskräckte? Måste lägenheten ligga i stan eller närförort? Själv har jag ändå bott i förorter i hela mitt liv och är ganska nöjd med det.

Nu fick jag tipset att lägga ut en annons på Blocket i stället. Sista chansen tänkte jag. Jag väntade till helgen då jag var ledig.

Det tog bara några minuter efter att annonsen lagts ut så började mobiltelefonen att ringa. Jag bestämde tid för visning med den som ringde först. Jag tänkte att det är lika bra eftersom det hade gått så trögt tidigare. Men i stället fortsatte ringandet på löpande band. Efter tio samtal fick jag stänga av telefonen. Efter ett par timmar tog jag bort annonsen från Blocket efter mängder av telefon- och mailmeddelanden. Då hade jag både fått förslag om påslag på hyran med över tusen kronor i månaden och att få hela hyran i handen för ett halvår. Men det blev den som ringde först som fick lägenheten utan någon överhyra eller annat. Några principer får man ha!

För egen del är jag övertygad om att Blocket fungerar för den som har något att erbjuda och att det verkligen finns en skriande bostadsbrist bland unga i Stockholm.

Peter Forsman, redaktör för Hyresgästen

Köp och sälj

Igår fick hundratals hyresgäster i Gävle en ny hyresvärd. Det fick hyresgästerna att gå man ur huse och slå sig ner i Stenebergsskolans aula för att förstå om deras liv skulle komma att förändras av detta ägarbyte.

Vi säljer inte för säljandets skull, sa Gavlegårdarnas vd Jan Hugg som väl med det menade att det inte var en ideologisk försäljning utan att man helt enkelt behöver pengarna.

Därvidlag skiljer sig denna försäljning från många andra där man säljer just för säjandets skull. Idén bakom denna hållning brukar vara att man inte vill ha för stor marknadsandel, att kommuner överhuvudtaget inte ska äga bostadsbolag, man vill öka mångfalden eller så vill man befrämja konkurrensen.

Hyresgästerna i Gävle bor ju där de bor oavsett om Gävle just denna kväll fick ett nytt bostadsföretag. Så mångfald, ökade konkurrenschanser och Gavlegårdarnas minskade marknadsandel var inte precis några högaktuella frågeställningar denna kväll i aulan.

Hyresgästerna vill veta om köparna köper för köpandets skull.

För det faller ett tungt ansvar på de kommunala bolagen att inte sälja till oseriösa värdar som skiter i hyresgästerna och husen för att i sin tur sälja till nästa fastighetsägare som också skiter i hyresgästerna och husen och hamnar på obestånd.

Vi har tittat på köparnas intentioner, sa Jan Hugg. Det viktiga för oss var att det fanns en långsiktighet i planerna, att det finns ekonomisk stabilitet som gör att de kommer att kunna sköta fastigheterna på bästa sätt och att de vill se inflytande från hyresgästerna

Och det var precis de sakerna hyresgästernas frågor handlade om. Varför ska ni sälja, hur har affären gått till och den bristande delaktigheten från hyresgästerna.

Men mest handlade det om parkeringsplatser, framtida underhåll, autogiro, bredband och sådant som får vardagen att fungera.

Någon frågade om det inte fanns risk för att de nya ägarna var fastighetsklippare, som skulle köra bolaget i botten.
Vår idé är att förvalta, förädla och utveckla. Boinflytande är oerhört viktigt, en av grundbultarna, sa Mats Söderström.

Jan Hugg tyckte att det var bra att de nya ägarna är från Gävle för de fick de skämmas om de inte skötte sig.

Jag hoppas verkligen att det går vägen. Det är inte kul när historien upprepar sig som när Tunabyggens dåvarande VD Lars-Erik Håkansson sa att man funnit en seriös köpare, ett företag som är berett att satsa och investera i Borlänge när Tunabyggen sålde 426 lägenheter.

Efter något år sålde de nya ägarna rubbet till ett Kirunabaserat företag.

Ett litet PS.

Jag ska åka till Sydafrika på semester. Men bloggen kommer att fyllas av intressanta inlägg. Inte från kåkstäderna och av mig utan av 10 vikarierande bloggare som kommer att skriva varsitt inlägg.

Det kommer att bli så bra. Ds

Vart ska vi bo?

Regeringen tycker att ”en grundläggande tanke är att boendet i kommunala bostadsföretag ska vara tillgängligt för alla, oavsett social, ekonomisk, etnisk eller annan bakgrund”.
Detta kan man läsa i Ds 2009:60 om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag.

Alla ska med kan man säga, vi ska inte ha ett system med social housing där handikappade och mindre bemedlade tas om hand i särskild ordning. Detta är bra.

Jag vet inte hur man ska karaktärisera den sovsäcksinsamling som dragits igång i riksdagshuset för att de hemlösa inte ska frysa ihjäl i vinterkylan.
Men man kan väl i alla fall konstatera att riksdagsledamöterna borde lägga på en rem i kammaren för att ta sig bort från sovsäckslösningarna och börja närma sig de riktiga lösningarna.

För om boendet ska vara tillgängligt för alla så måste man lista ut hur det ska gå till, det går ju som bekant inte av sig självt.
Man kan verkligen ställa sig samma fråga som Aftonbladets ledare gjorde igår, vart ska vi bo?

Politiken måste ha ett finger med i spelet. Och det har de förstås redan. Vartenda beslut riksdagen tar om skatter, avgifter, bidrag, avdrag, PBL, moms och allt annat har en påverkan på vad som byggs och inte byggs och om människor har råd att bo där.

Problemet är att slutresultatet blir att det byggs för lite och för dyrt.
Regeringen gillar dessutom det ägda före det hyrda varför hyresrätten har kärva tider. Så länge man ger avdrag och inte bidrag verkar det gå bra.

De olika avdrag som tillkommer bostadsrätter och villor rinner oförmärkt förbi såsom de inte hade någon inverkan på statens finanser.

Men andas man ett ord om investeringsbidrag så bränner det till. Så varför inte kalla det ”investeringsavdrag för byggande av hyresrätter” då skulle vi åtminstone få lite mer balans mellan hyresrätten och andra boendeformer.

Idag är jag benägen att hålla med Malin Siwe i DN. Igår (blogg igår)var det betydligt knepigare att hålla med henne.

Trots att det pågått politisk marknadsföring av kooperativ hyresrätt i årtionden så tar det sig inte. Kan bero på att kooperativ hyresrätt bygger på att det är de boende själva som måste ta initiativ till, ha vilja och driva sitt kooperativ det är ju det som är själva essensen i alla kooperativa former. .

I vems fickor ska pengarna hamna?

Igår föreslog de rödgröna ett investeringsbidrag för att få igång byggandet . Sådant hamnar bara i byggarnas fickor, säger Mats Odell.
Sänkta skatter hamnar bara i byggbolagens egna fickor, säger Lars Ohly i Svenska idag.

Uppenbarligen menar bägge två att så fort man gynnar byggandet genom avdrag eller bidrag så hamnar det i fickorna hos byggbolagen.
.
Då kan man ju tycka att de som kan stoppa varenda extra krona i fickorna inte skulle behöva några pengar överhuvudtaget. Det är väl bara att bygga på, de har uppenbarligen de medel som behövs..

Men det byggs inte i tillräcklig omfattning. Det är alla överens om.

Den vanligaste förklaringen är trots allt att det inte går att räkna hem kalkylerna. Bruksvärdessystemet ”hindrar värdarna från att sätta hög hyra varför husen stannat på ritborden” som Malin Siwe uttrycker det i DN idag.

Då kunde man ju tycka att det vore bra om de fick lite hjälp på traven att räkna hem kalkylen inte minst därför att hyresrätten har mindre bidrag och avdrag än andra upplåtelseformer.

Men där låser det sig. Jag kan givetvis dela oron för i vems fickor pengarna hamnar för det brukar inte vara i hyresgästernas.

För att investeringsbidrag ska få effekt på hyrorna måste de nämligen kopplas till ett krav på att det ska leda till lägre hyror.

Sven Bergenstråhle utredare på Hyresgästföreningen har botaniserat i statistiken och funnit att den gången vi hade investeringsbidrag som var kopplade till hyrorna minskade också produktionskostnaderna.

För det är de som måste ner.

Malin Siwe har en uppräkning av det hon anser vara brister i byggsektorn.

Man kan tillägga att detta är en bransch som också begåvats med ett antal statliga utredningar med namn som Skärpning gubbar och Sega gubbar just därför att det är det som behövs och hindrar ett effektivt byggande med ständigt galopperande byggmaterialkostnader.

Ändå blir hennes slutsats att hyrorna måste upp så att de kan täcka upp alla dessa miljarder det kostar att ha ett ineffektiv byggande.

Märkligt varför ska hyresgästerna betala för kvalitetsbrister, bristande logistik, ålderdomliga strukturer och bristande konkurrens?
Så till slut Malin Siwe, det finns inga betalningsvilliga som inte kan få en hyresrätt. Det vimlar av nyproduktion på nivåer som de flesta inte kan drömma om.

Det finns dessutom en alldeles särskild lag om presumerade hyror som innebär att nyproduktionshyrorna på höga nivåer ligger utanför bruksvärdesystemet.

Byggarna klagar ändå..

Rödgröntförslag

I morse hastade jag iväg för att ta del av vad de rödgröna har för gemensamt förslag till bostadspolitik. så bloggandet kom av sig.

Vår kommentar till förslagen blev kort och gott att det är ett steg på vägen men det saknas skarpa förslag och pengar.

Satsningen på hyresrätter är utmärkt bra, man måste bygga bort bostadsbristen inte hitta på olika sätt att höja priset på denna bristvara.

Nu väntar vi ivrigt på vad alliansen ska kontra med.

Vem ska betala för förhandlingsarbetet?

Jag hade slagit mig ner för att skriva på mitt nya hyreskontrakt när jag upptäckte att det var en annan hyresgästförening än den jag var verksam i som förhandlade hyran för den lägenhet jag skulle flytta in i.

Så ville förra hyresgästen ha det men inte jag så kontraktet ändrades. Jag skulle flytta till Hushagen i Borlänge. Där finns det två olika hyresgästföreningar som slåss om själarna. Om det finns någon hyresgäst som står helt utanför vet jag inte.

Men jag vet till skillnad från ledarskribenten på Smålands Posten att man kan förhandla hyran själv, låta hyresgästföreningen göra det eller bilda en egen hyresgästförening.

Vill man inte vara med i hyresgästföreningen så kan man ändå låta hyresgästföreningen förhandla hyran. För det tas det ut en hyressättningsavgift på 10: -/mån. Står man utanför och vill förhandla sin hyra själv ska hyran vara 10: - mindre per månad.

Varje år i samband med förhandlingarna fastställer man hur många lägenheter som omfattas av förhandlingsordningen.
Det är alltså hyresgästerna som betalar inte bostadsföretagen.

Motivet till det hittar man i prop.1993/94:199 sid 69 där man kan läsa:

”Det är nämligen rimligt att organisationens förhandlingsarbete inte finansieras med enbart medlemsavgifter, eftersom resultatet av förhandlingsarbetet kommer även de oorganiserade hyresgäster till del för vilka förhandlingsordningen gäller. En lagreglering ger också möjlighet att pröva skäligheten av förhandlingsersättningen. Lagen bör alltså även i fortsättningen innehålla regler om förhandlingsersättning”, skrev Carl Bildt som då var statsminister.

Hyrestantens återkomst

(KD) och jag är överens om en sak – boendeskatten måste sänkas. Det sorgliga är att vi inte talar om samma skatt vilket hade underlättat det hela väsentligt.

(KD) vill ta bort skatten för de som hyr ut. Jag vill rätta till den orättvisa skattebelastningen på hyresrätter.

Det ena behöver väl inte uteslutna det andra kanske någon invänder. Jo tyvärr, statens kaka är liten. I ett läge där staten är beredd att avstå skatteintäkter är det otroligt viktigt att det är rätt sorts skatt man är beredd att avstå från.

I Svenska Dagbladets ledare idag kan man läsa att de anser KD vara ett hyvens parti som tänker småskaligt. Ett exempel på det är just förslaget om att skattebefria andrahandsuthyrning, menar de.

På sidan 14 i samma tidning kan man läsa att förslaget fått ett svalt mottagande. Jag tycker att det tillhör kategorin nödlösningar, Elsa Reimersson ,jagvillhabostad.nu, tycker att förslaget inte gynnar de unga och Nicke Grundberg, Stockholms studentkårers centralorganisation, karaktäriserar åtgärderna som impotenta.

De positiv är Göran Olsson, vd Sveriges bostadsrättscentrum, och Mia Enayatollah, informationschef hos Fastighetsägarna Stockholm.

De som företräder de boende vet att ingen vill vara inneboende eller bo i andrahand och att det här förslaget inte är till för de som söker bostad utan till för de som redan har en bostad.

Det beklagliga är att de politiska förslag som har de boendes intressen för ögonen ännu så länge lyser med sin frånvaro.

Hyrestantens återkomst är inte ett sådant förslag.

Satsning på de underliggande tillgångarna ger framgång

Barbro Engman, hyresgäst, framgångsfaktor och underliggande tillgång

Hoppsan idag hade det smugit sig in lite bostadspolitik på nyhetssidorna. Numera återfinns bostadsfrågorna nästan uteslutande på ekonomisidorna och i näringslivsbilagorna och då handlar det om risken för värdeminskningar och risken för räntehöjningar samt annonser om bostadsrätter och villor.

Visserligen handlar även dagens nyhet om skatt. KD vill sänka boendeskatten är rubriken i Svenska Dagbladet och vid anblicken av denna rubrik tändes en liten strimma av hopp om att nu äntligen ger de sig på den orättvisa beskattningen av hyresrätter så hyresrättsbyggandet kan komma igång.

Men icke, det handlar om att sänka skatten för de som hyr ut i andra hand. Det är möjligt att man ska underlätta andrahandsboende, en sådan marknad är kanske oundviklig även om jag aldrig träffat någon som drömt om att få bo i andrahand annat än som nödlösning.

Men första hand då, när ska något politiskt parti ta sig bort från nödlösningarna och ge sig på att vara vapendragare för alla de som saknar bostad och drömmer om ett förstahandsboende där de kan slå ner sina bopålar och exempelvis börja bilda familj ?.

Fundior har en helsidesannons även denna dag där de ”erbjuder ny placeringsmöjlighet i ägarlägenheter för småinvesterare”.

De satsar på samma ide´ som KD, att underlätta för de som har en lägenhet, i Fundiors fall en ägarlägenhet, att hyra ut den till någon annan som inte är i samma lyckliga läge.

Man kan enligt Fundior göra sig en hacka genom att man får ”hyra ut den och pantsätta den som man vill”.

För att inga missförstånd ska uppstå så måste det påpekas att man inte får hyra ut ägarlägenheter till vilket pris man vill. Det finns ett konsumentskydd, vilket man kan ge KD beröm för att ha infört, som innebär att även i detta fallet gäller den hyressättning som vi har på hyresmarknaden.

Nu väntar man med spänning på det politiska parti som tar sig ut ur andrahandslösningarnas värld och satsar på bostadsbyggande.

Fastighetsnytt låter idag meddela att "Stimulanser, bland annat i form av låga räntor, har gett de svenska fastighetsbolagen fina förvaltningsresultat under 2009 trots den pågående finansiella krisen."

"Skillnaden i resultat och graden av framgång kommer ytterligare att utökas mellan de som betraktar fastigheter som en finansiell tillgång och de som kan, vill och är duktiga på att jobba med den underliggande tillgången, det vill säga husen och dess hyresgäster, säger Johan Bergman".


På något sätt känns det ändå bra att betraktas som en underliggande tillgång och ses som framgångsfaktor. De som ser sitt fastighetsinnehav som enbart en finansiell tillgång kommer det att gå sämre för.

Så är det i politiken också.

I Gällivare trakter

Förbundsjuristen PG Nyström, överst, bär varligt omkring på minerallagen som kan innehålla svaret på många frågor medan Ordföranden i Hyresgästföreningen i Gällivare Tage Johansson ägnade sig åt att dokumenterar det mesta.

Så har man då lärt sig igen att det mesta är mer olikt än likt. Mest olika är det i Gällivare/Malmberget.

Här stöter man på begrepp som reducerad hyra pga. damning och mellanlandningsboende.
Nattliga vibrationer, risk för ras och skred och luftföroreningar är en del av vardagen och kollas varje dag i denna kommun som lika gärna hade kunnat heta LKAB.

LKAB har exempelvis haft en egen ladgård för produktion av mjölk, egen brandkår och i övrigt varit inblandad i eller varit en förutsättning för det mesta. Fortfarande har de ett eget fastighetsbolag, de sköter snöröjning och belysning men brandkåren är nedlagd.

Visserligen är jag född i ett brukssamhälle men Klosterverken i Långshyttan hade inte en sådan total och djupgående betydelse för samhällsfunktionerna som LKAB har haft och fortfarande har för Gällivare/Malmberget.
Det är i alla fall det mest påtagliga intryck man får efter att ha farit runt med hyresgästföreningen i Malmberget och Gällivare, träffat LKAB:s fastighetsbolag och kommunledningen.

Så det borde ju vara upplagt för strålande lösningar när den dagen kommer då hyresgästerna behöver flytta för att ge plats åt gruvbrytningen. Konsekvensen av att hyresgästerna får maka på sig kan bli att de får dramatiska hyreshöjningar.

Staten äger LKAB och Maud Olofsson har all anledning att se till att LKAB är ett föredöme när det gäller att ta ansvar för de samhälleliga konsekvenserna av LKAB:s utbredning och tillväxt.

Vad jag kan förstå är det också den tanke som minerallagen vilar på.

Människorna verkar hysa en osedvanligt stor tilltro till LKAB. Inte konstigt alls, samhällsbyggaren LKAB har en lång tradition av att ta samhällsansvar.

Förmåga och vilja att ordna upp även denna ”världsunika situation”, som kommunalrådet uttryckte det borde ju finnas. Att måna sig om sitt varumärke är som bekant en nödvändig del av all affärsverksamhet.

Det gäller både kommuner, företag och fastighetsbolag.

Hyresgästföreningens varumärke omhändertas på ett utmärkt sätt av styrelsen i Gällivare/Malmberget med Tage Johansson i spetsen ingen tvekan om det.

Det mullrar i berget och skakar i husen

Jag är i Gällivare/Malmberget. Det mullrar i berget, det skakar i husen, gruvan ska fram och husen bort.

De boende måste flytta och hyresgästerna riskerar hyreshöjningar långt utöver vad många har råd med. LKAB går däremot en ljus framtid till mötes och kan se fram emot nya miljardinkomster.

Jag har tidigare inte stiftat bekantskap med minerallagen. Kanhända rymmer den svaret på hur man ska lösa konflikten mellan hyresgästernas intresse och LKAB:s intresse.

Eller så är det hela en moralisk fråga för LKAB att se till att hyresgästerna går skadeslösa när de ska expandera och tjäna nya stora pengar.

Om detta vet i alla fall jag inte så mycket än. Men jag räknar med att veta en hel del när dagen är slut.

Bostadspolitiken då, vart tog den vägen

1. Det är ovanligt många förstagångsväljare
2. Det är en tilltagande bostadsbrist
3. Det har byggts för lite under många år
4. Det som byggs är svindyrt
5. En generation som är lika många som 40-talisterna är på väg ut på bostadsmarknaden, över 1 miljon de närmaste åren
6. De unga som flyttar till storstäderna lär sig att det är ruffel, båg eller pengar som gäller om de ska få tak över huvudet
7. Det finns ett stort behov av upprustning av miljonprogrammet mm

Ändå är det inte en enda journalist som frågar någon enda partiledare om vad de tänker göra åt det.
Bostadspolitiken förekommer i lite spridda skurar. Igår kunde man till exempel höra Mona Sahlin nämna så där i förbigående att det behövde byggas.

När väljarna själv får välja då kommer bostadspolitiken upp som en viktig fråga. Häromdagen i Aktuellt kunde man höra en tjej lite förvånat utbrista ”de sa inget om bostäder”.

På DN debatt i lördags radar ett nätverk av unga stockholmskor upp tre viktiga områden.
Ett av dem var:

2)Bygg ut barnomsorgen och satsa på en bostadsmarknad präglad av verklig valfrihet.
”Vi bor i Stockholm för att vi vill leva i en storstad. Här finns den arbetsmarknad som vi vill verka på och bidra till men det förutsätter en bostadsmarknad som släpper in oss unga människor och en barnomsorg som möjliggör för oss att kombinera familjeliv och karriär. I dag präglas Stockholms bostadsmarknad av utestängning, segregation och trångboddhet. Inte valfrihet, flexibilitet och alternativ för alla. Fler hyresrätter måste prioriteras av politikerna. Bostadsmarknaden måste sträcka sig över kommungränserna och utbudet bli mer mångfacetterat.
Möjlighet till bra bostad är extra viktigt för den som bildar familj”.

Svenska Dagbladet hade häromdagen en artikel om ockerhyror som nu ligger på bloggtoppen. Marknadshyresanhängarna är många i kommentatorsfältet på Svd. Det är i alla fall tur att något sådant förslag inte fått fotfäste i politiken.

I Lerum kan man inte sälja de dyra bostadsrätterna men hyresrätterna går åt som smör i solsken. Om detta kan man läsa i Göteborgs Posten.

”Även om räntan för närvarande är låg är det få som anser sig ha råd att köpa en fyrarumslägenhet i Halssmycket för 2,6 miljoner eller en trea för 2 miljoner eller en tvåa för 1,5 miljoner kronor.

Många väljer istället att hyra exakt samma lägenhetstyp av det kommunägda bostadsbolaget Förbo som äger 25 av de svävande lägenheterna i området Halssmycket.

– Redan ett halvår innan husen var inflyttningsklara hade vi hyrt ut alla lägenheter, berättar Renée Lernestam, informatör på Förbo.

Hon tror att många är rädda för att binda sig och därför föredrar en hyresrätt istället för en bostadsrätt:”

Eftersom jag ändå skrivit en alldeles för lång blogg så kan jag lika gärna fortsätta med Gällivare. Dit ska jag idag när förbundsstyrelsens sammanträde idag är avklarat.

Där ska man riva hyreshus och ersätta de rivna husen med nybyggda hus. Hyran i nybyggda hus i Gällivare/Malmberget är inga billiga grejer. Hyresgästföreningen däruppe är med rätta oroliga för vad som kommer att hända med hyresgästerna.

Bara en grej till.

I Södermanlands Nyheter skriver Lars Pettersson i sin krönika.

"Hur många av oss skulle föredra att leva i ett samhälle i vilket det inte var möjligt att födas i hyresrätt och dö i herrgård?"

Om man betänker hur byggandet ser ut är väl problemet idag snarare att chansen att dö i en herrgård är större än att födas i en hyresrätt.

Det kan väl knappast vara en naturlag att generation efter generation ska tampas med bostadsbrist

Vi lever i ett barnsligt samhälle där de för evigt unga härskar, menar Pernilla Ström i DN idag.

”Kanske är det detta som gör att unga vuxna betraktar sig som barn när de sedan länge borde stå på egna ben, att 25-åringar förväntar sig att mamma och pappa alltjämt ska hålla med gratis mat och husrum eller att 30-åringar utgår från att föräldrarna ska bidra med insatsen till bostadsrätten eller småhuset trots att de själva kan ha jobb och goda inkomster.”, skriver hon.

I alla undersökningar om den ständigt ökande gruppen mambos som vi gjort i många år nu går det inte att spåra några som vill bo kvar hemma hos mamma eller som förväntar sig att mamma och pappa ska stå för bostad.

De vill inget annat än att flytta hemifrån. Det vill deras föräldrar också.

”Visst. Det är svårt att få bostad. Det är svårt att få jobb. Studiemedlen är snåla. Men också tidigare generationer har fått tampas med bostadsbrist”, skriver Pernilla Ström.

Men hallå vad då? Jag trodde att det var meningen att samhället skulle utvecklas. Det är mycket som varit eländigt som inte längre är eländigt därför att samhället har utvecklats och lagt gamla eländen bakom sig.
Det kan väl knappast vara en naturlag att generation efter generation ska tampas med bostadsbrist.

Att ge medborgarna tak över huvudet borde väl ett utvecklat välfärdssamhälle gå iland med. Åtminstone är det ambitionen i Regeringsformen, Statsskickets grunder §2.

Nu är det dags för lite skjutjärnsjournalistik

Nästan en halv miljon ungdomar ska rösta för första gången.

SVT Aktuellt lät fyra ungdomar kolla in årets första partiledardebatt.

De fick frågan om det var något de saknade. "De sa inget om bostäder" blev svaret.(17.50 in i programmet)

Nämen just det, varför i herrans namn talar ingen politiker om den ständigt ökande bostadsbristen och det låga bostadsbyggandet och varför finns det inte en enda journalist som frågar de om det?

Förstå det den som kan. Förstagångsväljarna kommer i alla fall inte att varken förstå eller känna igen sig.

Det gick inget vidare värst bra för Tage Erlander på sin tid. Han fick åtminstone en fråga om bostadsbristen men kunde inte svara de tre skjutjärnsjournalisterna Olovercrona, Orup och Ortmark.

Socialdemokraterna förlorade valet som en följd av denna brist på svar. Så kan det gå om man inte kan fånga upp vad som rör sig i folkdjupet.