Personbaserad politik eller partibaserad politik

Personer kommer och går i politiken. Maryam Yazdanfar ska exempelvis bytas ut mot Veronica Palm som bostadspolitisk talesperson för socialdemokraterna.

Så en socialdemokrat byts ut mot en annan socialdemokrat, en kvinna byts ut mot en annan kvinna och en Solnabo byts ut mot en Stockholmsbo.

Man får förmoda att meningen är att denna personförändring ska få någon slags politisk betydelse.

Kanske är det en politisk markering om att den nya (S)-ledningen tycker att Maryam Yazdanfar var på fel spår när hon föreslog att man skulle höja matpriserna som ett sätt att för att få fart på byggandet.

Fast om Juholt lagt ett politiskt pussel eller ett personpussel vet man inte. Det kommer väl att visa sig så småningom hur det går med höjningen av matmomsen.

Egentligen spelar det väl inte så stor roll vad som är motivet. Enskilda personer och vad de tycker är i alla fall viktigare än vad deras parti tycker.

Det gäller i allra högsta grad bostadspolitiken.

En gång i tiden trodde jag att partiprogram och partipolitiska ställningstaganden betydde något för de som företräder sitt parti. Den uppfattningen har jag inte längre. Det visade sig vara en illusion.

Kommunpolitiker är omåttligt förtjusta i den kommunala självstyrelsen. De gillar den så till den grad att den bryter alla partiband och lämnar partiprogrammen åt sitt öde.

Centrala riksdagsbeslut/kongressbeslut/stämmobeslut har ingen räckvidd och behöver inte betyda ett smack för de kommunala företrädarna.

Under valrörelsen frågade jag ett gäng kommunpolitiker, från alla partier, om de brukade ringa till Mona, Fredrik, Göran, Maria, Lars, Jan eller Maud och kräva en skattereform för hyresrätten så att de kunde få igång byggandet i sina bostadsbristkommuner.

En av de svarade, ”vi har kommunal självstyrelse”. I hennes värld fanns det ingen koppling mellan riksdag och kommun eller mellan hennes partis politik och hennes kommun politik.

De flesta sa sig ha talat med sin partiledare, fast inte om just detta. De tyckte alla att det fanns en skattemässig obalans så det hängde inte på själva sakfrågan.

Om det socialdemokratiska partiet säger sig driva en social bostadspolitik, värnar om allmännyttan och vill stoppa ombildningar till bostadsrätter så behöver inte det betyda att de socialdemokratiska kommunpolitikerna driver en social bostadspolitik, värnar om allmännyttan och stoppar ombildningar.

De kan mycket väl lägga all krut på att mjölka allmännyttan på pengar och hårdprioritera det före att underhålla sina fastigheter. De säljs och ombildas, behålls och satsas helt utan partikopplingar.

Jag har träffat moderatpolitiker som absolut inte kan tänka sig att göra sig av med kommunens bostadspolitiska verktyg och jag har träffat socialdemokrater som inte alls sett något värde i att ha allmännyttan kvar.

Jag har träffat många kommunpolitiker och hade jag inte vetat vilket parti de kom ifrån hade det många gånger varit väldigt svårt att gissa.

Det är förstås inte bara kommunpolitiken som är personrelaterad.

Stefan Attefall är ny på posten som bostadsminister, han har en ny statssekreterare och omger sig till största delen med nya personer. Han kommer från samma parti (KD) som sin företrädare Mats Odell som hade en annan statssekreterare och som omgav sig med andra personer än Attefall.

Att nuvarande bostadsminister och den tidigare kommer från samma parti betyder inte att de har samma förhållningssätt, samma prioriteringar eller för samma politik. Det har man börjat förstå.

Håkan Juholt ska vara annorlunda än Mona Sahlin det var ju hela idén med bytet. Vad det betyder för socialdemokratins bostadspolitik vet man än så länge inget om.

Men en sak vet man, enskilda personer och deras ställningstaganden är viktigare än vad deras partier tycker.