Tillbaka till förr i tiden

Det är ingen livskatastrof att bo trångt och inte ha något kök, säger bostadsministerns statssekreterare Ulf Perbo.

Det är möjligt.

Livskatastrofer är väl sådant som dödsfall, skilsmässa, sjukdom och annat som innebär att livet plötsligt ändrar form och innehåll.

Ska man ha livskatastrofer som politisk ambitionsribba så är det mycket av det vi uppnått som vi kan börja nedmontera. Det mesta förefaller futtigt i jämförelse med det elände som en livskatastrof innebär.

Bostadsministern, för det är väl inte Perbos eget påfund, går alltså ut på att som ett första steg "experimentera" med studenternas boendestandard för att sedan gå vidare med ja vadå? Pensionärernas?

Kanske visar det sig att de kökslösa och trångbodda studenterna fått en härlig studiemiljö (är Björklund tillfrågad) och att man därför kan jobba vidare med att nedmontera svensk bostadsstandard också för andra grupper.

Finns det något annat område än bostadspolitiken där allt är så omöjligt? Är det verkligen korrekt att det är fullständigt omöjligt i detta högteknologiska och väl fungerande samhälle att bygga bostäder med kök även till studenter?

Är det någon för oss okänd högre makt som bestämt att byggkostnader är omöjliga att rubba? Och vem är det som bestämt att politikerna måste ligga handlingsförlamade som fallna furor, skippa efter andan och jobba för ökad trångboddhet och radera bort tillgången till kök för nästa generation makthavare?

Var är alla framtidsvisioner och var befinner sig de politiska ambitionerna? Kanske är de inlåsta i ett trångt, fönsterlöst kyffe utan kokplatta.

Sverige kan bättre än så.