17 mars 2010

Bristen på samsyn


Det är lika bra jag säger det med en gång. Jag vaknade tidigt denna morgon. Sådana gånger är risken för långa bloggar överhängande. Denna gång var en artikel i DN som satte mig på spåret.

En gång i tiden var jag involverad i ett projekt som handlade om rehabilitering av patienter med ländryggsbesvär. Dessa patienter, snurrade runt mellan sjukgymnaster, läkare, kuratorer, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, vårdcentralen, företagshälsovården, rehabiliteringskliniker, ortopeden, akuten och emellanåt psykiatrin i en evig rundgång där smärtan tilltog och tillfrisknandet avtog.

Exakt samma rundgångsupplägg stötte jag på när jag gjorde en utredning om barnpsykiatrin åt landstinget för att inte tala om när jag sysslade med rehabilitering av drogmissbrukare.
Då hade socialtjänsten, skolhälsovården, barnpsykiatrin, vuxenpsykiatrin, behandlingshem, mellanformer och habiliteringen tillkommit.

Nu för tiden har jag dessutom förstått mycket tydligare att boendet är en del i den samhälleliga rundgången.

Men det är formeln S=M+D som ryggkirurgen Peter Fritzell lanserade i ländryggsprojektet som bitit sig fast i mitt sinne. Jag har ofta tänkt på dessa tre bokstäver. Vid alla de tillfällen när det är nödvändigt att skrida till verket, göra något, se till att något händer och få ändan ur vagnen måste man nämligen samarbeta med någon annan. Det är en oundviklig realitet.

Allas vår förmåga till samarbete, samordning, samverkan, samsyn och samexistens är av bristfällig natur.

Det går inte att bygga ett enda hus utan att en lång räcka med aktörer är inblandade. Det går inte att göra något åt segregationen utan att lång räcka av aktörer är inblandade. Det går inte att göra något överhuvudtaget alldeles själv.

I barnpsykiatrin fick anorexipatienterna dessutom omväxlande höra att de inte skulle väga sig, visst skulle väga sig, involvera föräldrarna, inte involvera föräldrarna, läggas in, absolut inte läggas in osv. En för barn och föräldrar fullständigt obegripliga räcka med motstridiga besked från en rehabiliteringskedja som saknade samsyn.

Alkoholister och narkomaner har det inte lättare. Där står de motstridiga beskeden som spön i backen. Där meddelas omväxlande att man kan lära sig dricka socialt, att man absolut inte kan lära sig att dricka socialt, att alkoholism är en sjukdom, att alkoholism inte är en sjukdom, att alkoholism har inslag av ärftlighet, att alkoholism inte har något inslag av ärftlighet, att man måste vilja sluta själv, att det måste man inte alls osv.

Det bristande byggandet och den tilltagande segregationen har sin orsak i exakt samma fenomen som barnpsykiatrin, missbruksvården och behandlingen av ryggpatienter är så full av.
'

Det är här som M, S och D kommer in i bilden och som var det som förlöste längdryggsprojektet. Man kan inte samarbeta utan att ha en gemensam definition av problemet. Man kan inte samarbeta utan att ha en gemensam metod. Man kan inte samarbeta bara genom att enas om behovet av samarbete.

Därför byggs det för lite och därför händer det inte något i de segregerade områdena. Man har ingen gemensam problemdefinition, man har ingen gemensam metod och man är inte heller helt och hållet övertygad om att man måste samarbeta.

Läs bara hur Bo Madestrand beskriver ett ABF seminarium om segregation i DN så ser ni hur olika det resoneras. (Tyvärr har DN inte lagt ut den på nätet ser jag. inte bra, ni får leta upp en papperstidning och bläddra fram till sid 4 på kulturen)

1 kommentar:

Ordförande Persson sa...

Barbro

Segregeringen är ju en politisk fråga och för mig HELT skild från bostadsfrågan. Det är litet av politiskt lyx och navelskåderi - nåt som vi som vill bo inte kopplar ihop frågan.

När det gäller byggande och boende är det en annan fråga.

Här kolliderar politiska paradigm med varandra och det lägger en "Våt filt" över lösningarna.

Sossarna vill att allt skall finansieras av det "allmänna". Dvs vi som jobbar skall betala över skatten.

En ide som de flesta svenskar numera har övergett - då det leder till dyra, tunga och orättvisa system

De borgerliga kör marknadsperspektivet. Här är det don efter person och lönsamhet som gäller.

Det gör att tidigare gynnade grupper nu missgynnas, men att de som kan, orkar och har råd gynnas.

Och problemet med "för litet byggand" löses.

Efter nära på 50år av "sosselösning" som inte fungerade är det dags att pröva något nytt. för köerna och bostadsbristen har bara ökad med deras lösningsförslag.

Nu säljer man ut allmännyttan för att frigöra pengar. Pengar som skall användas till att bygga nya lägenheter och bostadsområden.

Jag tycker att det verkar vara helt rätt tänk