Häromdagen var det tillgänglighetsmarsch. De funktionshindrade kräver en lag som tvingar exempelvis biografer, idrottsarenor, affärer, skolor och vanliga bostadshus att vara tillgängliga för alla. Alla politiska partier ställde upp och var för att alla ska kunna ta sig in och ut och upp och ner. Jag fäste mig vid en kille som sa att så där säger de varenda gång vi marscherar, sedan händer inte så mycket. Jag gillar visserligen inte det allmänna gnölet på politiker, de gör en himla massa nytta.
Men det finns en hel del frågor som alla partier alltid är så himla överens om, som det liksom inte går att vara emot. Dit hör också rätten till bostad. Alla partier är för, ingen är emot att folk ska ha tak över huvudet. Ändå växer antalet och kraven på de som vill ha någonstans att bo, byggandet störtdyker, köerna av bostadssökande ringlar sig allt längre och antalet hemlösa ökar. Fast ingen politiker hörs säga: Vi kan helt enkelt inte komma på hur vi ska göra. Vi grubblar verkligen men ännu har vi inte klurat ut hur vi ska kunna få till det. Så sorry, ni som har tröttnat på att bo hos mamma, stå i kö, bo i andrahand, bo i tredjehand eller hos kompisar. Ni måste tåla er lite. Vi förstår att det är besvärligt men både vi och marknaden går bet på detta.
Fast så kommer det aldrig att låta förstås. Men det är så det är.
Under tiden odlas myterna om de hemlösa. Thorsten Flinck skriver pjäs om hemlöshet och hamnar i klorna på fotografen som ställer upp Thorsten Flinck mot Immanuelskyrkans betongvägg och säger:
– Vi kör det kriminella stuket. Så där ja, lite Keith Richards. Och in med knäna, lite heroinknä. En obekväm bild blir mycket ärligare.
Det är inte så hemlösheten ser ut heller.
16 juni 2009
Tillgänglighetsmarsch och myten om hemlösa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När ingen av de debatter som förts eller förs idag om hemlöshet på allvar handlar om hemlöshet, utan om "de där stackars hemlösa" och om hur ”duktiga” olika organisationer är på att ”behandla” och bemöta hemlösa och de symptom och diagnoser människor som är eller hamnar i hemlöshet har/får. Hur ska då hemlösheten kunna lösas?
Avlönade människor från olika organisationer och myndigheter ska i dessa så förutsägbara debatter i sin schizofrena hållning å ena sidan försvara sin arbetsplats, å andra sidan försöka låta trovärdiga när de säger sig stå upp för och säger sig vilja hjälpa hemlösa med allas våra mänskliga rättigheter. Vilket blir av både bidragsgivarna (skattebetalarna) och bidragstagarna ett ansvarslöst förhållningssätt till varandra men framförallt inte trovärdigt för de hemlösa människor de själva tycker sig representera.
Detta beror på att 99,99% av dessa "hemlösarepresentativa" människorna inte själva levt i hemlöshet och därmed inte på något sätt kan relatera något i sitt liv med hur det är eller känns att vara hemlös. Men tycka och tro sig ha kunskap i frågan genom teorier eller ideologier och dessutom tycka sig ha mandat i frågan verkar det finnas hur många som helst utav. Men för att förstå ett av många problem med att vara hemlös kan vi tänka på sömnbrist, vilket vi alla säkert känner igen vad det gör med oss som människor. ”Jag orkar ingenting idag”, ”jag känner mig helt slut” är vanliga fraser vi använder oss av då vi inte kunnat sova ut och är utvilade.
Detta händer självklart våra hemlösa också som ser sig och lever i otrygga hemlösamiljöer, där hemlösa aldrig kan få lugn och ro för att sova sig utvilade. När någon hemlös eller inte hemlös människa idag sätter sig ner, lutar huvudet åt sidan av trötthet och behöver sova en stund på en "offentlig" plats, tar det inte lång tid innan offentlighetens väktare väcker en och kör ut människan/orna. Detta gäller för att ta några av alla offentliga platser vi alla har rätt till; gallerior, tunnelbanor, bussar, bibliotek, tågstationer, bussterminaler eller egentligen vilken annan "allmän" plats som helst.
Men vad händer egentligen med kroppen när människor till exempel av otrygghet aldrig kan få sova ut ordentligt och aldrig få känna sig utvilade? I FASS står att läsa, på kort sikt återfinns konsekvenser som: Sömnighet, plötsliga humörsvängningar, försämrat korttidsminne, försämrad förmåga att skapa, planera och utföra aktiviteter och koncentrationssvårigheter. På längre sikt av sömnbrist har vi: Fetma, för tidigt åldrande, utmattning, ökad risk för infektioner, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och mag-tarmsjukdomar. dessutom kronisk minnesförlust, försvagat immunförsvar.
Utifrån dessa konsekvenser av hemlösas sömnbrist kräver sedan politiker, myndigheter, frivilligorganisationer och privata aktörer att hemlösa ska komma på avtalade tider, vara totalt drogfria, vara lydiga och anpassa sig till system uppbyggda av och för människor med helt andra förutsättningar än vad våra hemlösa har.
Det som händer i dessa system är att det ställs och pratas om olika diagnoser, en vanligt förekommande idag är adhd. Diagnosen adhd eller andra bokstavsdiagnoser ställs och konstaters oftast på en människa som visar de ovanstående konsekvenserna av sömnbrist. Men istället för att se och göra något åt grundproblemet för detta, verkar snarare dessa "kvasidiagnoser" ställas för att rättfärdiga allas vår egen delaktighet i denna psykiska terror mot våra hemlösa. Vi ställer diagnoser på människor och sedan använder vi oss av dessa för att hålla människor kvar i hemlöshet. Så i ett samhälle där det räcker med ett litet streck eller några bokstäver för att ödelägga en människas möjlighet till ett ”normal” liv med ett fungerande privatliv, är det svårt att tro på en lösning av hemlösheten.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar