Man upphör aldrig att förvåna sig

I morgon ska jag eller skulle jag till Umeå. Om det blir ska eller skulle beror på om det isländska molnet vänder bort från Sverige eller inte. Eftersom det inte verkar särkilt troligt så återstår frågan om jag kan ta mig till Umeå på annat sätt. Umeå ligger ju inte precis nästgårds.
Hyresgästföreningen i Norrland har årsmöte och de har redan som det är långa avstånd att ta hänsyn till så ett isländskt vulkanmoln var väl inte precis det de önskat sig.

Kort avstånd är det däremot mellan Hyresgästföreningens innerstadsföreningar och de medlemmar de har mejladresser till. En hel del förvånade medlemmar fick mejl från de fyra ordföranden på Södermalm, Norrmalm, Östermalm och Kungsholmen där de förutspår enorma hyreshöjningar.

Jag får en del frågor kring hur det kommer sig att några som själva är en del av Hyresgästföreningen är så upptagna av att år efter år misstänkliggöra den egna organisationen.

Jag har verkligen funderat över av vilken anledning de driver en sådan våldsam skrämselpropaganda som de gör. Jag reser väldigt mycket runt om i landet och träffar hyresgäster och aktiva i hyresgästföreningen, inte på ett enda ställe i övriga landet görs en liknande tolkning av förslaget som den som föreningarna i innerstaden gör.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, även om jag tycker att det är obegripligt, jag känner igen det. Ända sedan 2001 har man varnat för än det ena än det andra med liknande tongångar. Den här gången säger man att hyrorna kommer att höjas med 50-70% på 5 år.

Det kommer inte att bli som de spår den här gången heller. Om inte annat så tycker jag att det faller på sin egen orimlighet att Hyresgästföreningen skulle vara positiv till något som per automatik skulle höja hyrorna med 50 %- 70%.Om det skulle vara på det sättet hade det varit uppror i hela landet och jag hade själv lätt kunnat ansluta mig till protesterna.

Detta blogginlägg kommer nu att rendera mig ett antal ilskna kommentarer, åtminstone från de som var och varannan dag skriver just ilskna kommentarer.

Så jag hade förstås kunnat avstå från att skriva om detta. Man får ju som bekant skylla sig själv.

Men man får inte ge upp, jag har bjudit in de fyra ordföranden så att vi gemensamt kan gå igenom vad som faktiskt föreslås och vad som inte alls föreslås. Två av dem har tackat ja. Alltid något.