Mitt hem är min borg säger vi med övertygelse fast vi vet att vårt hem mer är Anders Borgs

Det är en helt avgörande fråga för oss som individer att ha någonstans att ställa in vårt pick och pack och få vila våra huvuden på en egen kudde. Om detta tvistar vi inte. Vi köper Maslows behovstrappa rakt av på den punkten. Det beskrivs ofta som en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo och det står i grundlagen att ”det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad”.

Så långt är allt gott och väl. Men sedan tar det stopp.

Den stora och obesvarade frågan är hur det kommer sig att våra politiska företrädare visar ett så kompakt ointresse för ett av våra mest grundläggande mänskliga behov.

Tusentals människor står utan bostad och de tränger ihop sig så gott de kan hos släktingar, kompisar och i osäkra andrahandsboenden.

Till storstäderna flyttar massor av människor, det kommer två SL-bussar fullproppade med inflyttare till Stockholm varje dag där de möts av bostadsbristens alla konsekvenser.

Och det har byggts för få bostäder i åratal.

Det saknas tusentals studentbostäder, rubrikerna blir svartare och svartare för varje år. Ines Usmann och Barbro Westerholm skrev i gårdagens SvD om bristen på bostäder för äldre.

Hyresgästföreningen har de senaste 12 åren redovisat att de unga vuxna i större och större utsträckning varken kan flytta hemifrån eller bilda familj. De tvingas bo kvar hos sina föräldrar mot både föräldrarnas och deras egen vilja.

I det läget satsar bostadsminister Attefall all sin politiska energi på idén om att det står tusentals tomma bostäder som väntar på att hyras ut i andrahand eller att de villaägare som bor för stort är villiga att släppa in de bostadslösa i sina kök och badrum.

Något måste förlösas, politiken till exempel. För marknaden håller sig långt ifrån de mest elementära marknadsmekanismerna, till exempel den om att tillgång och efterfrågan.

Marknaden är mer rationell än så de bygger när efterfrågan är stor men bara så länge priserna på bostadsrätter inte går ner. De slutar bygga står det till exempel att läsa i dagens DN.

Hittills har alla rapporter handlat om ständigt stigande villa och bostadsrättspriser. Alla som redan var inne i värmen vore glada och de som stod där ute i kylan i de ringlande köerna till villa och bostadsrättsvisningarna vore mindre glada.

Nu när priserna går ner och det blir billigare och roligare att stå i kö då slutar marknaden att bygga.

Idag är det partiledardebatt. Kommer någon enda av partiledarna att prata bostadspolitik?

Säkerligen inte Reinfeldt det vore verkligen en stor överraskning. Bostadspolitiken har visserligen en koppling till skolfrågan men Björklund kommer inte att säga ett enda ord.

Förmodligen inte heller den forne bostadspolitikern Göran Hägglund trots att hans parti innehar bostadsminister posten. Jag reserverar mig dock lite han kan komma att säga att de bygger mycket i Finland.

Annie Lööf har jag aldrig hört prata om bostadsfrågor annat än att hon brukade motionera om marknadshyror under sina år som riksdagsledamot.

Håkan Juholt har full sjå med sig själv och måste noga vakta sin tunga. I det läget ger han sig nog inte in i en fråga som för närvarande vilar i famnen på en socialdemokratisk arbetsgrupp som haft ett enda möte och inte kommit någonstans.

Ska man satsa någon krona på att bostadspolitiken tar sig ända fram till talarstolen så blir det på Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt.

Bostadspolitik är en klassisk vänsterfråga och Fridolin har deklarerat att en av hans hjärtefrågor är miljonprogrammet, bostadsbristen och energieffektivisering.