Trångboddhet - ett 1800-tals problem?

Idag fick jag anledning att fundera på det hus jag bor i.

Media intresserar sig nämligen för Telgebostäder i Södertälje som slagit till bromsarna och vill skriva in i hyreskontrakten hur många man får bo i varje lägenhet. Folk från krigshärjade länder flyr och husen är överfulla. Det förekommer att de bor 15 personer i en etta. Man kan ju livligt föreställa sig hur det är och vilka påfrestningar det medför i alla möjliga bemärkelser. Frågar man Boverket anser de att man är trångbodd om inte alla barnen har ett eget rum. Här har inte ens alla familjer ett eget rum. Vad ska det kallas: Supertrångt, extremtrångt, dubbeltrångt, övertrångt? För inte är det bara trångt.

Jag bor också i ett hyreshus, fast i Borlänge. Det är inte ett dugg trångt. Men det finns ändå likheter med Södertälje 2008. Även mitt hus har varit överbebott. Här fick man hyra ett rum under förutsättning att man lovade att ta en inneboende också i samma rum. Toaletterna låg ute efter gatan och folkhumorn slog omedelbart till och döpte den till Bajsingstreet.

Fast det var förstås på 1800-talet det. Huset byggdes 1870 men sedan dess har vi byggt bostäder och bekämpat trångboddheten. Nuförtiden är de bara två lägenheter. Gerd huserar sedan mer än 50 år på övervåningen och jag bor på undervåningen.

Kön av bostadssökande bara växer och vi bygger allt färre och färre bostäder. Det är ju helt otroligt att ett högtstående och välmående land som Sverige inte ska kunna se till att folk får tak över huvudet.

Vi lever väl för sjutton inte på 1800-talet.