Men hallå!

Ung Vänster tältade på Stortorget i Lund i förrgår. De ville tydliggöra att det inte finns några lägenheter att flytta till. Skulle det till äventyrs dyka upp någon så är den för dyr för de flestas plånbok.

Vill man inte fortsätta vara mambo och bo med mamma väntar en framtid som delsbo då man måste bo dels här dels där, eller kompbo då man tvingas slagga på golvet hos kompisar, annars blir det gambo ett liv som inneboende hos mormor, eller så får man smyga in och ut för att inte störa, så kallad smygbo.

Tältboende är dock än så länge inte lika vanligt som husvagnsboende, källarboende, vindsboende och trängselboende (krylbo).

När grundlagens skrivning om att det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad blir mångas rätt till andrahandskontrakt till ockerhyra, rätten att köpa svartkontrakt till fantasipris eller rätten att betala mer än halva lönen i hyra är vi ute på fel väg.

Vart tog vägen vägen är vi på åkern och åker?

Vart tog exempelvis jobbpolitiken vägen? Den som skulle vara vägledande för alla insatser. Varför gäller inte den bostadspolitiken?

Ungdomar är villiga att engagera sig men de vill se resultat av sina ansträngningar. De har en stark tilltro till sin egen framtid men deras uppfattning om samhällets framtid är inte lika ljus, visar forskning. Vilket inte kan förvåna någon.