Politisk policy eller politisk polish?

Hur ändrar man på en myndighetskultur, det som sitter i väggarna, frågade man sig i "Godmorgon, världen!" i söndags. Upprinnelsen till inslaget var förstås Försäkringskassan.

När jag jobbade på försäkringskassan på 70-talet hade jag en chef som sa att "man skulle skjuta de djävlarna i knäna så de dansar i cirklar", om den intet ont anande allmänheten. Detta stred visserligen mot Försäkringskassans kundpolicy, men det är ju som bekant mera vanligt med polish än med policy. Nu är det förbjudet för Försäkringskassans kundtjänst att uppge namnet på den som handlägger deras ärende. Den ultimativa avknoppningen av kunderna är genomförd.

Trovärdighet och tillit bygger på att det syns och märks att man menar det man sä-ger. Man kan inte säga att de sjukskrivna, kunderna, klienterna, patienterna är viktigast, i fokus, i centrum, det verksamheten vilar på, företagets viktigaste resurs, eller något annat trams, om det inte märks i verkliga livet att man menar det. Så är det med politiken och väljarna också. Man kan inte lura väljarna med snick-snack. Det måste synas, höras, fattas beslut där det är tydligt att det är som man säger. Det gäller också hyresgäster. Man kan snacka hur mycket som helst om att man visst gillar både hyresgäster och hyresrätter men syns det aldrig i ett enda beslut så är det politisk polish och det ser alla.