Inlåsningseffekterna på bostadsmarknaden är supereffektiva

Unga människor är på jakt efter en egen bostad, gamla människor är på jakt efter en ny och annorlunda bostad och de lite mer än medelålders människorna är på jakt efter en helt annan bostad. Livet har sina skiftningar och behoven ändras. Men många sitter fast och de kommer ingenstans.

Det är gott om inlåsningseffekter på bostadsmarknaden och de är supereffektiva. Villaägare som njutit och njuter av frukterna av en generös bostadspolitik har ingen lust att fördubbla sina boendekostnader genom att flytta till en hyresrätt. Så de blir kvar där de är. Bostadsrättsinnehavare som satsat i tider när det begav sig har inte råd att byta till en mindre lägenhet. Så de blir kvar där de är de med. De som aldrig kommit in på bostadsmarknaden blir förstås kvar där de är.

Hyresgäster som vill byta till nytt och större måste kunna plocka fram många extra slantar ur plånboken om de ska kunna röra på sig. Både ofördelaktiga och förmånliga skatteregler håller bostadsmarknaden i schack. Fast de som ska bo, ja, de vill flytta till jobb, flytta ihop, flytta isär, flytta hemifrån, flytta utomlands, flytta till en mindre lägenhet eller flytta till en större. Detta borde man underlätta, inte försvåra, om man vill få sprutt på samhället.

I början av 70-talet köpte jag en bostadsrätt på Odengatan i centrala Stockholm för 30 000 kronor. Det hade inte varit tokigt alls att bo där nu med ROT-avdrag, avdragsrätt och låga månadsavgifter. Men jag har flyttat otaliga gånger sedan dess med mer eller mindre lyckat resultat beroende på hur staten förhållit sig till mina olika boendeformer.

Staten håller sig exempelvis på behörigt avstånd från hyresrätten, just nu är det ägt boende som ligger på plussidan i regeringskansliet (se sammanställning här). Annars skulle de väl ha gjort något åt de orättvisa villkoren?