Esther gör demonstrationsdansen

Esther, 3 år, gillar vårt demonstrationståg. Mest musiken. Sätt på gubbarna, säger hon och drar iväg i en dans. Om och om igen. Esther är på rätt spår, man måste ta om allt hela tiden. Alla segrar måste vinnas om och om igen. Än är hon inte inne i själva sakfrågorna. Den dag hon ska flytta hemifrån hoppas man ju att byggandet kommit igång och att den här typen av demonstrationståg är ett överspelat kapitel.

Esthers kusin Julia, 8 år, är däremot helt inne i vad det handlar om. Jag hörde henne dra hela demonstrationsupplägget för sin kompis Nike. Det som tog ordentlig skruv var när Nike insåg att hennes mamma kunde få lite mer pengar över till äventyrsbad och annat om inte hennes hyra drog iväg. Barn kan nämligen allt om föräldrarnas ekonomiska belägenhet. De vet när det kärvar och när det går att göra en framstöt om en smärre investering i ett nytt dataspel. Det dagliga och outtalade informationsflödet i en familj fungerar alltid.

Barn är hushållsekonomiskt medvetna i tidig ålder och de vet också om föräldrarna är tyngda av för stora utgifter och för låga inkomster. För de blir de också tunga till sinnet. De vet också vilka i klassen som har och vilka som inte har. Barns bästa ska komma i främsta rummet, alla ska ha samma rättigheter, lika värde och kunna utvecklas, står det i Barnkonventionen. Det ställer krav på samhällsbygget, det får inte bli hur jäkla orättvist som helst.

Enligt Artikel 12 har barn dessutom rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. Så go Julia, go! Du har FN:s barnkonvention på din sida.