Som att luta sig mot en tyllgardin

Så kan man då dra ett djupt andetag. Det är ett nytt år med nya insatser, nya löften och nya möjligheter. 2009 har onekligen framtiden för sig. Tolvslaget befriar oss. Klantade man till det 2008 är det bara att börja om, man ger sig lite absolution och pånyttfödd kan man ge sig ut på banan igen och förhoppningsvis spela sina kort lite bättre.

Det stora problemet är att man ibland inte har en aning om vilket spel som spelas, hur korten ser ut, vilka som deltar i spelat, om någon sitter med trumf på hand, om någon har kort uppstoppat i rockärmen eller vad som krävs för att vinna. Åtminstone gäller det spelat om hyrorna och allmännyttan. Att syssla med bostadspolitik är som att luta sig mot en tyllgardin eller som att simma i risgrynsgröt. Det är både svajigt och trögt.

Man går dessutom omkring med en ständig undran och oro över hur det hela ska sluta. Man drabbas av ett slags psykopolitisk ohälsotillstånd som sätter sig i maggropen och förorsakar sömnproblem.

Fast sjuk är man inte, bara olustig. För såsom sjukdom torde betraktas varje onormalt kropps-eller själstillstånd som ej sammanhänger med de normala livsprocesserna lärde jag mig när jag jobbade på försäkringskassan. Politik, även dålig sådan, ingår nog i de normala livsprocesserna och måste uthärdas. Bota sig från dylika psykopolitiska tillstånd kan man bara göra genom att slita på med att tala, demonstrera, skriva, protestera, argumentera, illustrera, tydliggöra och medvetandegöra. Så får det bli 2009 också.