Byggbranschen kan lära av IKEA

Just nu hör jag Fredrik Reinfeldt dissa idén om bonussystemets välsignelsebringande krafter i Rapport. Nu är det läge att ge sig på de andra myterna om vad som bringar lycka och välgång i ett samhälle. Idén om ägandets välsignelsebringande kraft exempelvis, som så tydligt styr den bostadspolitik han är ansvarig för behöver man gå till botten med.

I morgonsoffan diskuteras också huruvida bonusarna bringat välsignelse till någon. Debattören Olle Rosander dissar i likhet med Reinfeldt systemet med bonusar och menar att man inte ska gå till hästhandlarna och fråga hur hästen mår för då mår hästen alltid bra. Om bonusarnas tid i välsignelsebranschen är över kommer den ”finansiella kreativiteten” att ta sig nya vägar menar Rosander.

Det var väl en släng av det som Ingvar Kamprad fick erfara när han gav sig i lag med Skanska. Han är nu förbittrad på Skanskas förre vd, Stuart Graham, som han menar svek Skanskas och Ikeas gemensamma projekt BoKlok. "Vår målsättning var att erbjuda en låg boendekostnad. Sen bytte man chef (till Stuart Graham) som hade en annan inställning "nej vi ska tjäna så mycket vi någonsin kan", berättar Ingvar Kamprad i tidningen Fastighetsvärlden. Ursprungstanken var att producera hyresbostäder, men 70 procent av bostäderna har sålts till bostadsrättsföreningar.

Slutsats: Det går att ha IKEA-ambitioner också på byggandet. Byggkostnader är inte givna av Gud, de går att påverka. Om man vill. IKEA har en lång och mycket framgångsrik tradition av att påverka kostnader, effektivisera produktionen och leverera varor som folk kan betala. Och det har lönat sig för IKEA, men också gett de ett osedvanligt starkt varumärke. Med det lönsamhetsperspektiv som är förhärskande i byggbranschen tar sig inga nya hus upp från markytan inte varumärkena heller för den delen.

Lite mera IKEA-stuk i byggbranschen och lite mindre övertygelse om ägandets förträfflighet skulle absolut innebära att det blev fler lägenheter för bokhyllan Billy och soffgruppen Ektorp.