Igår skrev jag om att bopriserna är satt under ständig och orolig bevakning. Minsta sänkning och människor förlorar pengar och sömnen. Ingen vill investera i något för att se värdet sjunka och kostnaderna öka. Kostnaderna ökar om räntan går upp och värdet sjunker om det byggs för mycket bostäder. Inget konstigt med det kan man tycka.
Det är väl formulär 1A i marknadsekonomins grundkurs om tillgång och efterfrågan. Med ett viktigt undantag. Det finns en stor efterfrågan på bostäder vilket enligt samma grundkurs borde leda till att marknaden skrider till verket för att tillfredsställa den. Men så icke. Nu är priserna 'all time high' och vi är på väg att bygga upp en ny bostadsbubbla, sa en ekonomjournalist i morgonsoffan denna dag.
Så fort man antyder att detta kan vara problematiskt för både individen och samhället så blir det tvärstopp i debatten.
Du är kvar i "DDR-Sverige" med regleringar och "planekonomi" skriver exempelvis Johan som kommentar till gårdagens blogg. Vad han fick den slutsatsen ifrån vet man inte riktigt, men den är väldigt vanlig så fort man antyder att marknaden har sina brister.
Förhandlade hyror är inte planekonomi, inte reglering och inte en ens en kvarleva från ett förmodat DDR-Sverige. Men låt oss för ett ögonblick lämna hyresrätten och hyrorna. Det borde byggas väldiga mängder bostadsrätter och villor. Efterfrågan är enligt alliansregeringen hög på just ägt boende. Men inte poppar det upp villor och bostadsrätter som svampar ur marken så att efterfrågan stillas och priserna sjunker. Teorin om att det inte byggs hyresrätter för att Hyresgästföreningen sitter i vägen och undrar vad det egentligen är vi ska betala för faller därmed platt till marken. Går det att bygga ett bostadsrätthus för 25 000 kvm och sälja för 40 000 kvm så göra man det. Köparna får bland annat förlita sig på att klara en del av kostnaden genom den subvention i form av ränteavdrag som skattebetalarna bidrar med.
Bostadsbyggandet är ett komplicerat samspel mellan politiken och marknadsaktörerna. Kommunens markpolitik, innehållet i exploateringsavtalen, anslutningsavgifternas storlek, nivån på taxor och avgifter, nivån och skattekonstruktionen, ränteavdragen för villa- och bostadsrättköpare, momsens storlek , vinstskatter och den bristande konkurrensen är avgörande för vad som byggs, hur mycket som byggs och till vilken kostnad det byggs.
Det minsta man kan begära är att staten förhåller sig neutral till de olika boendeformerna. Så är det inte idag men så måste det bli. Förslag på vallöfte till det parti som värnar om neutralitet och valfrihet: Vi kommer att gör något åt den höga skattebelastningen på hyresrätter om vi vinner valet!
Jag lovar att förmedla detta löfte till landets hyresgäster. Slå en signal bara.
09 september 2009
"Vi kommer att gör något åt den höga skatten på hyresrätter om vi vinner valet!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det borde finnas en motsvarighet till Godwins lag när man pratar bostadspolitik. Enligt Godwins lag slutar ofta politiska diskussioner i jämförelser till Hitler och Nazityskland. Det är vulgärargumentation.
På samma sätt borde man bli diskvalificerad när man i en diskussion om bostadspolitik slänger ur sig Trabant-kö eller DDR. Det är vulgärargumentation.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag
Det är bra att hyresgästföreningen börjar tala lite högre om orättvisorna mellan upplåtelseformerna.
Men när ska hyresgästföreningen sätta hårt emot när det gäller hyrorna i nya hus? Varför tillåts kalkyler med 6 och 7 procents ränta?
Skicka en kommentar