Det kan väl knappast vara en naturlag att generation efter generation ska tampas med bostadsbrist

Vi lever i ett barnsligt samhälle där de för evigt unga härskar, menar Pernilla Ström i DN idag.

”Kanske är det detta som gör att unga vuxna betraktar sig som barn när de sedan länge borde stå på egna ben, att 25-åringar förväntar sig att mamma och pappa alltjämt ska hålla med gratis mat och husrum eller att 30-åringar utgår från att föräldrarna ska bidra med insatsen till bostadsrätten eller småhuset trots att de själva kan ha jobb och goda inkomster.”, skriver hon.

I alla undersökningar om den ständigt ökande gruppen mambos som vi gjort i många år nu går det inte att spåra några som vill bo kvar hemma hos mamma eller som förväntar sig att mamma och pappa ska stå för bostad.

De vill inget annat än att flytta hemifrån. Det vill deras föräldrar också.

”Visst. Det är svårt att få bostad. Det är svårt att få jobb. Studiemedlen är snåla. Men också tidigare generationer har fått tampas med bostadsbrist”, skriver Pernilla Ström.

Men hallå vad då? Jag trodde att det var meningen att samhället skulle utvecklas. Det är mycket som varit eländigt som inte längre är eländigt därför att samhället har utvecklats och lagt gamla eländen bakom sig.
Det kan väl knappast vara en naturlag att generation efter generation ska tampas med bostadsbrist.

Att ge medborgarna tak över huvudet borde väl ett utvecklat välfärdssamhälle gå iland med. Åtminstone är det ambitionen i Regeringsformen, Statsskickets grunder §2.