"Bostadspolitiken liknar alltmer ett haveri. Ändå är den politiska handlingsförlamningen total",.

Bostadsfrågan är på väg uppåt. Själva frågan alltså. Bostäderna är inte på väg uppåt de är på väg neråt.
Ewa Stenberg spår i DN att " Bostadspolitiken riskerar att bli en valfråga som kan sänka stödet för regeringen".
Det tror jag med.

Det vilar något taffligt över ett land som inte kan få till bostäder åt sina medborgare. I alla fall ett land av Sveriges kaliber. Vi är ju bäst i hela EU på allt möjligt om man får tro Borg. Fast inte  på bostadsbyggande.

Titta vad de kan bygga mycket i andra länder brukar det stå på ledarsidorna. Jo men de flesta länder har statliga stöd till byggandet och något sådant är strängeligen förbjudet att ens andas om i Sverige. Då utfördas omedelbart en politisk bannbulla. Regeringen befinner sig i ett politiskt kramptillstånd därvidlag.

I Sverige ger vi statligt stöd till ombyggnader och tillbyggnader av villor. Det kostar skattebetalarna 16  miljarder. Att satsa några skattekronor på att få till lite flerfamiljshus är däremot helt otänkbart. Sådana idéer kan de hållas med i Finland och andra länder.

Statens insats kan bestå av ett borttagande av hyrskatten, förändrade momsregler mm men inga av alla de förslag vi levererat faller regeringen på läppen.

"Bostadspolitiken liknar alltmer ett haveri.  Ändå är den politiska handlingsförlamningen total", skriver Anna Dahlberg i Expressen.

Och det kan man ju hålla med om. Ta bort hyresgästernas rätt att förhandla hyran så fixar det sig med  bostadsbyggandet menar hon.

Det är ett krav som återkommit under flera årtionden. Detta att det återkommer hela tiden används ofta som bevis för vilket bra förslag det är. Men om det nu är så himla bra varför har vi då inte marknadshyror? Varför har regering efter regering sedan 60-talet valt att behålla hyresgästernas förhandlingsrätt?

En lika återkommande förklaring är att de är rädda för Hyresgästföreningen eller i varje fall inte vill stöta sig med oss. Den senaste varianten på det temat stod att läsa i Gotlands Tidningen igår. Eva Bofride skriver att " Nu är det ingen enkel sak med enkla lösningar ( bostadsbyggandet) men nog verkar det som att politikerna mer är rädda för att stöta sig med olika grupper ( byggbranschen och hyresgäströrelsen) än att man har ambitionen att vilja ta sig an frågan".

Här går vi alltså mot ett haveri som kan kosta regeringen makten och ändå har vi ett gäng  ministrar som är förlamade av rädsla för hyresgästernas och byggbranschens vrede.

Vad är det för hemskheter Eva Bofride och andra vill att regeringen ska göra som skulle få byggbranschen, som ju inte vill något annat än  att få igång byggandet, och Hyresgästföreningen, som inte vill något annat än att få igång byggandet, att resa sig som en man alt kvinna och storma mot regeringens byggplaner?

Jag tror att det finns mycket rationella skäl till att regering efter regering valt att ha det svenska förhandlingssystemet kvar.  Det har gynnat både näringen och hyresgästerna.
Att det inte byggs beror på
Att man inte vill
Att man bara bygger så länge man får ut de priser man vill
Att man bara bygger för sitt segment, det räcker
Att man inte tycker att man är en samhällsaktör
Att man inte vill ha en massa hyreshus i kommunen
Att människor skulle rösta på kommunens missnöjesparti om man bygger
Markpriser som skenat
Exploateringsavtal som fördyrar
Orättvis beskattning av hyreshus
Dåliga byggherrar som gör dåliga upphandlingar
Byggkostnaderna i Sverige 74% dyrare än EU snittet
Ålderdomliga strukturer i byggsektorn