Konsten att slå ner sina bopålar

Härom kvällen träffade jag ett gäng ungdomar som ägnade större delen av sin vakna tid åt att söka bostad, hitta en i andrahand, oroa sig för att behöva flytta, leta igen, hitta en i tredje hand, leta igen och oroa sig igen. Och varje gång de lyckas få tak över huvudet blir de blåsta på pengar.

För att överhuvudtaget ens fundera på att påbörja sitt liv som vuxen krävs att man har någonstans att göra det på. Olösta bostadsbekymmer skapar ilska och oro i både kroppen och själen. Ilska även mot ett samhälle som tycker det är okej att utsatta unga människor för en bostadslöshet som tvingar dem att välja mellan att bli kriminella eller bostadslösa men alltid blåsta.

Väggar runt kroppen och livet är nåt som vi alltid behövt. Stabila väggar dessutom som inte rasar ihop vid första bästa vindpust från någon statlig utredning. Därför måste man se om sitt hus, en urgammal sysselsättning.

Det är därför har vi både FN, Hyresgästföreningen och jagvillhabostad.nu. Ett slags försvarsmur mot angrepp på trygghet och integritet. På makro- och mikronivå visserligen, men idén är den samma. Man måste göra gemensam sak med folk i samma sits. I annat fall står man sig slätt när det börjar dra kallt runt öronen.

Det är därför Fastighetsägarna så gärna vill myndigförklara hyresgästerna, som de uttrycker det. De vill att vi var och en ska förhandla fram hyran vid inflyttning och inte hålla på att envisas med att den förening vi bildat ska göra det. Om de i motsvarande grad tänkt sig att myndigförklara fastighetsägarna framgår inte. För det kan väl inte vara mer okej för fastighetsägarna att vara med i en förening för att stärka sin position och tillvarata sina intressen än det är för hyresgästerna?

De uppgivna och bostadsjagande ungdomarna jag träffade skulle nog inte vilja vara både bostadslösa och föreningslösa.