Alva, 8 år, skrev till Fredrik Reinfeldt om hemlöshet. Alva är bekymrad över de hemlösas situation och tyckte att pappas idé att man kunde ha ett lite hus i varje stad som hemlösa kunde bo i var bra så hon skrev jag till statsministern.
Men hemlöshet har ingen som helst koppling till bostadsbrist enligt statsministern, i alla fall antyddes ingenting om det i Reinfeldts svar till Alva. Detta förvånade storligen hemlöshetsforskaren Cecilia Hansen Löfstrand som anser att det är bostadsbristen som är självaste problemet:
– Det är intressant att höra att han inte en enda gång i sitt brev tar upp det största problemet av de alla: bristen på tillgängliga bostäder. Men det är symptomatiskt. I Sverige anses i allmänhet inte hemlöshet ha något att göra med bostadspolitik och bristen på bostäder.
Ändå verkar det ju vara en självklarhet. Är man hemlös saknar man ett hem och man fortsätter att vara hemlös ända tills man får ett hem. Reinfeldt skriver i svaret att man försöker hitta lösningar för att förbättra situationen för de hemlösa. Man undrar vad det kan vara som förbättrar situationen för en hemlös som saknar ett hem när det inte är ett hem. Som förbättrar situationen alltså.
DN rapporterar att Stockholmarna snart är 808 000. De inflyttade landsortsborna måste också ha ett hem eller finns det något annat som kan förbättra deras situation?
I Borlänge ökar också befolkningen och bostadsbristen. Nu tillhör Borlänge de som är kursiverade på Boverkets lista över bostadsbristkommuner. Kommuner som anges med fetstil är nya på listan och i de kursiverade kommunerna är det värre än året innan. Nya på listan är sådana kommuner som Hallsberg, Årjäng och Ovanåker. Boverkslistan fylls på med kommuner i fetstil och antal kursiverade kommuner ökar. Det kunde kanske vara idé att pröva om det gick att förbättra de bostadssökandes situation genom att bygga bostäder till dem.
19 november 2008
Hemlöshet har inget med bostadsbrist att göra
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
I frågan gällande det ständigt ökande och nu även allt yngre antal individer i ”välfärdslandet” Sverige utan ett tryggt hem, görs ingenting eller hörs någonting i debatten från våra politiker, "frivilligorganisationer" eller myndigheter som på något sätt skulle kunna få det faktiska antalet hemlösa att minska. Denna fråga som i grunden egentligen bara handlar om vilka människor vi anser vara värda att få ta del av vår grundlag (regeringsformen), där bland annat "rätten till bostad" finns inskriven.
I och med att vi inte följer vad som står i denna konstitution och istället väljer att arbeta utifrån vissa människors moral, attityder och fördomar i denna fråga, då bryter vi även mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på. I FN:s allmänna förklaring i artikel 25 står att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett "drägligt boende". Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som också slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå och till boende.
Men för att detta förhållningssätt mot våra medmänniskor inte ska bli allt för uppenbart, skyller vi dessa kränkningar av förordningar på människorna i behov av det stöd dessa ”lagar” ger om de efterlevs. Detta görs genom att vi förskjuter hemlöshetsfrågan från att handla om egna trygga hem, till att handla om hur vi ska "vårda" alla hemlösa för symptom individerna uppvisar i sin hemlöshet. Dessa symptom skulle vi alla visa upp efter ett tag som hemlös. Jag var själv hemlös till och från i över 20 år innan jag fick ett eget tryggt hem med allt vad detta innebär. Alla som har ett tryggt hem måste väl ändå anse det vara det mest grundläggande för en möjlighet till ett någorlunda drägligt liv.
Men skulle vi tillgodose alla med ett eget hem skulle det också innebära att ingen längre kan tjäna pengar på hemlösheten. Vilket skulle innebära att alla våra över 30 000 avlönade problemorienterade "symptomhjälpare" inte längre kan använda sina teoretiska kunskaper för att kvarhålla den mycket minimerade siffran 17 800 hemlösa i detta tillstånd. Det finns säkert många av våra hemlösa idag som till en början behöver stöd för att klara av både ekonomin, de vardagliga bestyren och rutinerna i sitt hem. Men sen om det visar sig behövas eller vilket stöd som kan behövas är en omöjlighet att veta innan det trygga hemmet finns på plats.
Så istället för att stödja människor kvar eller till ett tryggt eget hem vräks, ”vårdas” och kvarhålls människor i lukrativa ”fattighus” idag. Därifrån jobbas utifrån en förljugen bild av att alla hemlösa behöver "vård" och ska där visa sig värdiga ett eget hem igen i någon av alla påhittade "bostegar" vi byggt upp. Dessa som i teorin ska leda till ett eget hem, leder i praktiken på grund av den skriande bristen på billiga hyresrätter, till att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Detta har flera av våra främsta forskare på området påtalat under lång tid utan att någon lyssnat. Den forskning som gjorts på dessa "stegboenden" påvisar ett mycket mer dystert och "hemlöshetscementerande" resultat än vad förespråkarna för denna metod uttalar sig om i olika sammanhang. För att göra "karriär" inom dessa "stegboenden" måste man följa en "livsstilskarta" skriven av människor som minsann vet hur livet ska te sig för att du ska bli en fullgod medborgare. Och visar det sig senare att det livet som erbjuds inte passar dig, blir oftast alternativet tillbaka till ”tak över huvudet garantin” (härbärge) och ruta ett igen.
Utifrån den verklighet många lever och jag har levt i kan man ställa sig frågan; får alla hemlösa komma ur systemen uppbyggda runt hemlöshet? Frågan bygger jag bland annat på mångas rädsla att få börja nytt jobb och tänka i nya banor, för de över 30 000 avlönade arbetare som "hjälper" våra 17 800 hemlösa. Och varför har vi en grundlag och skriver på att följa allas våra mänskliga rättigheter när vi ändå struntar i dem?
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Nu står snart julen för dörren igen och med den en av vårt rika lands skamligaste traditioner, det välorganiserade tiggeriet. Nu påtvingas vi så gott som överallt att se alla dessa ”vi hjälper hemlösa, vi vill ha era pengar affischer", dessutom lyssna på detta tiggande i radio på bästa reklamtid. De pengar som eventuellt skänks är utifrån det ständigt ökande och nu även allt yngre antal individer utan ett tryggt hem är rättare sagt en cementering av problemet, än att det ska hjälpa människor i sin brist på billiga bostäder. Hur kan vi tro det går hjälpa hemlösa utan ett tryggt och privat hem att gå till? Så i verkligheten blir organisationerna bara tillfälliga ”symptomreducerare” i människors hemlöshet, tror någon annat är du tyvärr lurad. Så för våra bostadslösa medborgares skull kommer förhoppningsvis sanningen fram fortare än den över 100 åriga tradition vi har av ”fattigvårdsorganisationer”.
De har idag hunnit bli cirka 900 stycken och avlönar över 30 000 ”hjälpare” av symptom de inte kan lösa orsaken till.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle det för 11 miljarder kunna köpas in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå.
Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på?
Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.
Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov.
Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Det är en skam för hela hyresgästföreningen att du Barbro sitter i den position du gör. Hur kan du som ska vara hyresgästernas främst försvarare av hyrorna, sitta och säga att marknadmässiga hyror är nog bäst för alla parter. Vilken värld lever du i och i vilkas ärende går du egentligen? Inte är det de marginaliserade människornas i alla fall. Avgå ocvh sätt dit någon som talar för de människor du haft ditt förtroende hos.
Hej Rolf. Vad har du fått detta ifrån? Jag har väl aldrig någonsin sagt att vi ska ha marknadsmässiga hyror.
Den blomstrande “hemlösaindustri” vi har i Sverige idag, är ett praktexempel på kapitalismens och dess underhuggares girighet. Där människor förtjänar sina pengar i sin meningslösa karriär, där det är viktigare att hålla människor i ”utanförskap” än att hjälpa dessa in. För skulle människor få komma in skulle karriären inte bara vara meningslös, utan även värdelös.
Den totalt viljelösa debatt som pågår om våra hemlösa medborgare idag, handlar bara om “vård” istället för om det primära problemet för hemlösa (ett tryggt hem att gå till). Där det som idag kallas ”vård” och ”hjälp” kanske skulle göra någon skillnad. Det som alla dessa hjälpare verkar glömt bort i sin egen trygga lilla värld är bostadsbristen som råder på billiga hyresrätter. Bostäder som gör att människor inte dagligen vräks av de ständigt ökande boendekostnaderna.
Men våra politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer sitter hellre i knä med nappen i mun på kapitalet och håller de monetära systemen uppbyggda runt våra hem/bostadslösa igång för sin egen överlevnads och karriärs skull.
Ett urholkat argument för att hemlösheten inte kan lösas, är att den är så komplex. Det komplexa i denna fråga är att regeringen, kommunen, olika myndigheter och frivilligorganisationerna har olika definitioner på vad en hemlös är, utifrån hur bidragen för att ”hjälpa” hemlösa fördelas.
Om vi istället använder oss av Socialstyrelsens definition, de som får i uppdrag av regeringen att sammanställa hur många hemlösa människor vi har i landet och borde då vara gällande över lag. Men ändå räknas bara de hemlösa som haft kontakt med en myndighet eller någon organisation relaterad till hemlöshetsfrågan under en mätvecka, där den senaste siffran visade 17 800 hemlösa i vårt land.
Använder vi istället forskning under samma definition som socialstyrelsen använder sig utav, då visar det sig att bland annat drygt 400 000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel, där totalt 46 000 unga föräldrar saknar ett eget boende enligt bostadsforskare Sven Bergenstråle.
Vidare säger Bergenstråle: Att det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende.
Hur kan vi som har ett tryggt hem att gå till, vara medlöpare till att hyrorna ideligen kan höjas och att våra nybyggen inte är att tänka på för allt fler människor i vårt samhälle på grund av allt för höga inkomstkrav för att vara aktuell. Allt detta på grund av att våra politiker och tjänstemän inte följer vår grundlag, där det står inskrivet att bostadsbeståndet ska tillgodose varje medborgares “rätt till bostad”.
För det kan väl ändå inte vara meningen att våra mindre bemedlade människor eller de som har svårt med tilliten till samhället och/eller inte själva förmår att klara av samhällets allt hårdare krav på oss som individer ska slängas ännu längre ut ur det?
Och där ska sedan alla självgoda människor förtjäna sina smutsiga pengar på att vi dagligen kastar ut ny föda åt dem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar