Från ockupant till ombildare

På facebook uttrycks det känslor av varierande styrka och slag. Förtvivlade utrop blandas med vardagliga förtretligheter och lyckliga stunder. Igår kom ett stilla rop av inre förtvivlan från en facebookande vän: ”Varför ska det vara så svårt att få politiker att prata bostadspolitik”.

Man kunde riktigt höra hur han slet med förklaringen på detta gåtfulla fenomen. Jag vet inte jag heller. Vi har en för varje år tilltagande bostadsbrist, den kommer att bli ännu värre ju mindre som byggs, människor kan inte flytta ihop, isär eller hemifrån. Mängder av bostadsområden behöver renoveras och energieffektiviseras. Vad mera kan en politiker begära för att dra ut med valmanifest?

I morgonsofforna brukar fastighetsskatten på villor och eventuell risk för prissänkningar på bostadsrätter avhandlas. Inget mer, bostadsbristen väcker inget intresse hos vare sig redaktörer eller politiker. Om någon har en förklaring går det bra att lämna den här så ska jag meddela min facebookvän vad det kan tänkas bero på.

Så såg jag att den gamle kårhusockupanten Anders Carlberg, mannen som förknippas med ett stort engagemang för ungdomar och rättvisa villkor, har drivit fram en ombildning till bostadsrätt i det hus han bebor. Man hade kunnat vänta sig att han nu när han gått i pension från Fryshuset skulle dra ut till strid för alla dessa ungdomar som saknar bostad. Men icke sa nicke, han drar ut till strid för ägandet. Han har uppenbarligen hämtat sin förklaring direkt ur något tal av Mats Odell: ”Ett ökat ägande är ett sätt att stärka förorten”.

Så nu när Carlberg och hans grannar ska betala hyran till banken har förorten stärkts. Hur då?