Alla är lika inför krisen

Om ni skulle var lagda åt det hållet att ni gärna vill sticka ut från mängden, så vet jag precis hur ni ska göra. Man sätter på sig kjol och röd tröja, och så går man på konferens om bofinansiering. Alla andra där kommer att ha grå, blå eller gråblå kostymer.

För att inte framstå som orättvis och onyanserad så vill jag nämna att Tobias på jagvillhabostad.nu hade jeans och väldigt färgrika skor och en man framför mig hade en svagt rutig skjorta. Jag såg också en som hade jeans, men det visade sig vara mannen som skötte mikrofonerna. Även de ytterligt få kvinnor som satt i publiken hade grå eller svarta kavajer. Det som gör mig bekymrad är inte att de ser likadana ut allihop, jag förstår att det är svårt att motstå det hårda grupptrycket, utan det är att de agerar likadant.

Under den tid den finansiella krisen växer till sig agerar nämligen alla rationellt och lika. Ingen ser krisen komma, sa Tom Kärrlander, fil lic i ekonomisk historia, för då skulle det inte vara någon kris. Den utlösande faktorn är nämligen oförutsägbar och så har det alltid varit, sa han och drog snabbt igenom 300 år av ständigt återkommande finansiella kriser. De heter sådana saker som Tulpankrisen och Strypkrisen. Eller så är det krascher av olika slag, såsom Kreugerkraschen.

Det är en dramatik i kriserna som i den värsta deckare. Krisen följer ett dramaturgiskt mönster: Först kommer en låneexpension; sedan kommer den oförutsägbara utlösande faktorn; därefter sker allt ultrasnabbt, överraskande och hotfullt.

Det är efter detta folk sitter hemma och svettas över räntehöjningar, varsel och annat elände och förbannar sin dumhet. Hur kunde de tro att räntor bara skulle sjunka, bostadsrättspriser bara gå upp, inflationen bara vara låg och jobben bara vara säkra. Ja, inte vet jag och uppenbarligen ingen annan heller.