Här är en kund begraven

1969 flyttade jag in i en lägenhet i Bollmora utanför Stockholm. Rekordårens byggande hade nått Bollmora och jag med det. Mitt liv som inneboende och andrahandsboende var till ända. Trodde jag. Idag står jag i likhet med tusentals andra och trampar i bostadsförmedlingens kö och väntar på kanske inte ett miljonprogram men ett halvmiljonprogram skulle nog inte sitta i vägen.

Idag ska jag prata på en konferens om fastighetsförnyelse och byggnadsvård. Bollmorahusen och alla andra miljonprogramshus sysselsätter nu landets konferensarrangörer. Husen står där de står och människorna bor där. Nu är både husen och människorna placerade i något slags vänteläge.

Samhället har sviktat. Inte beträffande var skon klämmer utan i fråga om hur man klarar av ett skoskav, tänkte jag säga och därmed citera Skå Gustav. Han ägnade sig möjligen åt andra samhälleliga skoskav. Fast utan tvekan hänger bostadspolitiken ihop med människors livsvillkor också de som blir dåliga.

Vi bygger inte hus vi bygger samhällen, tänkte jag säga idag också för det säger jag överallt och hela tiden. Skulle jag mot all förmodan glömma bort att säga det på konferensen om fastighetsförnyelse och byggnadsvård kommer jag säkert att komma ihåg det när jag ska prata på Rosa parks café i Sollentuna i kväll. Där står inte husen i centrum utan de som bor där.

Man borde slå ihop sina möten. Det går inte att prata om husen utan att prata om människorna; och det går inte att prata om människorna utan att prata om husen. Ska man lyckas vända en negativ utveckling i ett miljonprogramsområde måste man utgå från dem som bor i området, tänkte jag också säga. På bägge ställena.