Ett korthus rasar i direktsändning

Vissa saker sätter sig som ett klister i debatten. Det skapas sanningar som inte ifrågasätts och som därför ges ett slags evigt liv. Att det är olönsamt och rent av en dålig affär att äga och förvalta bostadsfastigheter är en sådan skapad sanning. Detta håller på att förödande konsekvenser för landets hyresgäster.

Det spelar ingen roll hur siffrorna ser ut. Svensk fastighetsindex kan anordna hur många konferenser som helst och redovisa siffror på ständig uppgång så lever bilden kvar. Som ett mantra återkommer det hela tiden: Det är inte lönsamt att äga bostadsfastigheter.

Visserligen är ett mantra något som man koncentrerar tankeverksamheten på under meditation, men man ska konstant upprepa det tills det följer en både i vaket och sovande tillstånd. Och det ser ut att ha lyckats.

Utredningen om EU, allmännyttan och hyrorna har inte heller brytt sig om, eller velat bry sig om, att ta reda på hur det är, utan bygger sin utredning på den skapade sanningen om olönsamheten. Det är riktigt illa för nu förmodas hyresgästerna ta upp plånboken och betala höjda hyror så att fastighetsägarnas lönsamhet når ännu högre höjder.

I SVT programmet Debatt satt en fastighetsägare och beklagade sig. När det stod klart hur det verkligen stod till med hans lönsamhet föll det hela ihop som en illa gjord sufflé. Kolla får ni se.

Som en löpeld

Igår pratade jag på en CECODHAS-konferens i Göteborg om den svenska modellen och hyresgästinflytande. Det både finns och inte finns en svensk modell. Vi förhandlar hyror som ingen annan gör, vi har en bred allmännytta och inte ’social housing’ och vi har mycket mer av hyresgästinflytande. Men det finns också många likheter med det som sker i övriga Europa.

På många sätt är det förstås trevligt att tala inför människor från hela Europa som uppfattar oss som föregångare och som ett gott exempel. Men vad hjälper det när starka krafter i Sverige inte tycker att vi ska vara den typen av gott exempel längre. Istället ska vi vandra samma väg som övriga Europa. Privatiseringar, ombildningar och en kraftig övervikt för ägandet som grundpelare i boendet har spridit sig som en löpeld över Europa och nu är det uppenbarligen dags för Sverige att beträda samma väg. Trots att det verkligen inte har gynnat hyresgästerna, boendekostnaderna eller kvaliteten i boendet.

På Scandic hotell i Göteborg tror de för övrigt att alla är två meter eller mer. En ovanligt hög talarstol som kröntes med en stor hotellskylt stod på podiet och såg märkvärdig ut. Jag vet allt om höga talarstolar. Ända sedan jag skulle tala före Tage Erlander på Folkets Hus i Falun och oturligt nog glömde att ta bort den pall jag stod på har jag insett att man måste vara om sig och kring sig när det gäller nåhöjd. Tage tog inte heller bort den nämligen och han var kanske inte direkt i behov av en pall.

På Scandic i Göteborg hade de uppenbarligen inte förstått att folk inte syns bakom deras talarstolar. Det fanns många som talade före mig där man såg lite av luggen och hörde ljud inifrån talarstolen. Så några flinka damer från SABO tillverkade en pall av kopieringspapper som jag nu lämnar över till kommande talare. I annat fall kan Scandic använda kopieringspapperen till att kopiera sin beställning av en ny talarstol som är lite mer flexibel i förhållande till människors olika höjd över havet.

Konsten att slå ner sina bopålar

Härom kvällen träffade jag ett gäng ungdomar som ägnade större delen av sin vakna tid åt att söka bostad, hitta en i andrahand, oroa sig för att behöva flytta, leta igen, hitta en i tredje hand, leta igen och oroa sig igen. Och varje gång de lyckas få tak över huvudet blir de blåsta på pengar.

För att överhuvudtaget ens fundera på att påbörja sitt liv som vuxen krävs att man har någonstans att göra det på. Olösta bostadsbekymmer skapar ilska och oro i både kroppen och själen. Ilska även mot ett samhälle som tycker det är okej att utsatta unga människor för en bostadslöshet som tvingar dem att välja mellan att bli kriminella eller bostadslösa men alltid blåsta.

Väggar runt kroppen och livet är nåt som vi alltid behövt. Stabila väggar dessutom som inte rasar ihop vid första bästa vindpust från någon statlig utredning. Därför måste man se om sitt hus, en urgammal sysselsättning.

Det är därför har vi både FN, Hyresgästföreningen och jagvillhabostad.nu. Ett slags försvarsmur mot angrepp på trygghet och integritet. På makro- och mikronivå visserligen, men idén är den samma. Man måste göra gemensam sak med folk i samma sits. I annat fall står man sig slätt när det börjar dra kallt runt öronen.

Det är därför Fastighetsägarna så gärna vill myndigförklara hyresgästerna, som de uttrycker det. De vill att vi var och en ska förhandla fram hyran vid inflyttning och inte hålla på att envisas med att den förening vi bildat ska göra det. Om de i motsvarande grad tänkt sig att myndigförklara fastighetsägarna framgår inte. För det kan väl inte vara mer okej för fastighetsägarna att vara med i en förening för att stärka sin position och tillvarata sina intressen än det är för hyresgästerna?

De uppgivna och bostadsjagande ungdomarna jag träffade skulle nog inte vilja vara både bostadslösa och föreningslösa.

Äntä könstigt 2

Idag rapporterar DN om en kraftig nedgång av byggandet. Färska siffror från SCB visar ett minskat bostadsbyggande på 20 procent jämfört med förra året. Småhusbyggandet har minskat, flerbostadshusbyggandet har minskat, radhusbyggandet har minskat och kedjehusbyggandet har minskat.

Nu väntar 10 000-kronorsfrågan på ett svar: Hur kan det komma sig att småhusbyggandet minskar, att radhusbyggandet minskar, att bostadsrättsbyggandet minskar och att kedjehusbyggandet minskar?

Hur mycket man än spanar ser man nämligen inte skymten av någon Hyresgästförening på dessa marknader. De finns ingen organisation alls som envisas med att slåss för rimliga hyror och det finns inget hyrestak som skydd för de boende. Allt som sägs förstöra alla möjligheter till byggande av hyreshus lyser med andra ord med sin frånvaro. Det finns inget annat än marknaden och alla dess mekanismer. Allt borde vara frid och fröjd. På dessa marknader har man verkligen chansen att visa om marknadens välsignelsebringande mekanismer fungerar.

Men några sådana bevis ser inte dagens ljus. Hus byggs inte, priserna sjunker inte och bostadsbristen minskar inte.

Änta könstigt?

Dagen idag är din och min

I mitt husorgan Dala-Demokraten brukar chefredaktören Göran Greider emellanåt fylla ledarsidan med poesi. Idag fick jag för mig att jag skulle ta efter, som bloggare måste man absolut undvika att hamna i poetiskt bakvatten. Några pressklipp denna måndagsmorgon gör att det dessutom är behövligt med lite mental måndags kick-off.

Dagen idag är en märklig dag – den är din
Gårdagen föll ur dina händer och kan inte få mer innehåll än du redan givit den
Morgondagen vet du ingenting om, men dagen idag har du
Använd dig av den
Idag kan du hjälpa någon
Idag kan du glädja en annan
Dagen idag är en märklig dag
Den är din

Ingen större vits med att ligga på latsidan och tänka dystra tankar i dag alltså. Men jag funderar verkligen på om jag ska låta mina tankar upptas alltför mycket av fastighetsägarnas senaste rapport. Om den kunde man höra om i Rapport i går kväll och läsa om i DN idag.

Huvudbudskapet är det inget nytt med. Hyrorna är för låga, framförallt i attraktiva områden. För att bevisa det så går denna nya rapport ut på att folk som bor attraktivt får mera pengar över när hyran är betald än vad folk som bor i ytterområden får. Kan möjligen bero på att vissa människor tjänar betydligt mer än andra och att dessa skillnader ökar för varje år.

Nu har det aldrig varit meningen att hyrorna skulle utjämna inkomstskillnader. Varför fattiga människor bor i nerslitna ytterområden och höginkomsttagare bor attraktivt områden är väl ett samhällsfenomen som har mera problematiska förklaringar än bruksvärdessystemet. Vilket även fastighetsägarnas vd i Stockholm uppenbarligen insett om man ska döma av hans kommentar i Rapport ("bostadspolitik kan inte lösa segregation").

Eftersom inte hyressättningssystemet lyckats hindra ekonomisk segregation så är det lika bra att ge upp och låta hyrorna sättas efter marknaden verkar vara budskapet. Med marknadshyror skulle de med alldeles vanliga inkomster få dra iväg till områden där höginkomsttagarna inte ligger på lika mycket.

Fastighetsägarna gör för övrigt sitt för att bidra till att höginkomsttagare är de enda som kan komma ifråga för en lägenhet i attraktiva områden. Om man måste tjäna minst 330 000 för att få hyra en tvåa så är det förstås lite knepigt för den som tjänar 158 000 att ta sig över tröskeln och komma ifråga. Det inte hyran som skiljer agnarna från vetet, det är även fastighetsägarnas krav på höga inkomster som skiljer den ene från den andre.

I de privata fastighetsägarnas värld är hyresnivåerna upphovet till allt ont. Om det enda redskap man har är en hammare har man en benägenhet att behandla allting som om det vore spik.

Äntä könsigt

Det vimlar av folk som talar för oss andra. De har alla fått i uppdrag att företräda oss, föra vår talan och fatta smarta beslut för vår räkning. De sitter i riksdagen, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige, socialnämnder och bostadsbolag som våra språkrör.

Alla partier sliter innan valet med att ha tillräckligt många kvinnor, ungdomar, storstadsfolk och landsbygdsfolk på sina listor så att vi kan lita på att det finns en bred representation av erfarenheter och kunskaper. Men efter valet när det visar sig att det inte blev så himla bra balans mellan olika intressen, då är det aldrig ett problem.

När det visar sig att styrelsen för en kommunal allmännytta bara består av män som bor i villa så är det inget problem. Det tycker i alla fall inte alla de män som bor i villa och som har ansvaret för alla hyresgästers väl och ve. Hyresgästerna tycker nog inte att det är lika problemfritt. En och annan hyresgäst hade inte varit i vägen. Allmännyttans lägenheter är nämligen ingenting som lockar de som sitter i styrelserna för allmännyttan. Det är oerhört svårt att hitta några som faktiskt bor hos de bolag som de är satta att sköta.

När det visar sig att bara fyra procent av riksdagsledamöterna bor hos allmännyttan så spelar det inte heller någon roll. Inte behöver man ha några egna erfarenheter just på det området verkar vara den allmänna meningen.

Just nu bor 17 procent av riksdagsledamöterna i hyresrätt. Snart ska de ta ställning till om hyrorna ska upp och allmännyttan ersättas av affärsmässigt drivna kommunala bolag. Då kommer de att säga att det inte spelar någon som helst roll att 83 procent av dem bor i villa eller bostadsrätt.

Expressen berättade igår om Skatteutskottets ordförande som, förutom att inneha detta uppdrag, också är ordförande i Sveriges bostadsrättscentrum där han äger aktier för två miljoner. Expressen beskriver en lång räcka beslut som gynnat bostadsrättsinnehavare och som han slitit hårt för att driva igenom. Själv ser han givetvis inga som helst problem med detta.

Det är klart att det spelar roll vad vi lever för slags liv när vi ska fatta beslut. Om det finns en total obalans mellan olika livssituationer så kan man väl åtminstone begära att man ska förstå att det är problematiskt.

Äntä könstigt, säger de där jag bor.

Var god dröj

I morse var det nära. Bloggen såg ut att frysa inne. Jag hade tagit mig före att flytta den bärbara datorn från dockningsstation på ett sätt som den inte accepterade. Den slog omedelbart till med ett arrogant tonläge och uppmanade mig på ett otroligt tjatigt sätt att kontakta administratören eftersom datorn var låst.

Regissören Kay Pollak hävdar att alla är utsända för att lära en något. Jag grubblar nu på vad jag borde lära mig efter detta krångel. Eftersom det kräver lite funderande så satte jag igång med att baka två limpor. När det var dags för de att ta plats i ugnen hade datorn lugnat ner sig och gick igång utan protester.

Jag har nu en teori om varför jag inte skulle kasta mig över tangenterna direkt. Jag har nämligen planerat att skriva om försäkringskassan. Där har jag jobbat i 25 år och fått guldklocka. Jag hyser många olika slags känslor mot min förra arbetsgivare. Jag hörde igår på Ekot att folk hamnar i domstolarna som bedragare därför att de fyllt i blanketterna fel. Det går inte att fylla i de rätt skulle man kunna säga. De är konstruerade som spelplaner där idén är att: ”gå i fängelse direkt utan att passera gå”. I alla fall på min tid var försäkringskassan storförbrukare av gula översstrykningspennor eftersom nästan alla blanketter fick skickas tillbaka åtminstone en gång för komplettering.

Jag hade under några år kurser i praktisk svenska för de anställda. För att få till ett kursunderlag läste jag brev en hel sommar som kassan skickat till intet ont anande medborgare. Till en farbror i 80 årsåldern som varit hos tandläkaren och fått tänderna fixade skrev de att: ”tandarbetena inte befunnit sig i sin orala miljö” tillräckligt länge av något skäl som jag inte längre minns. Jag hoppas att de lagt ner det där med oral miljö nu. Jag kan annars tänka mig att börja säga att ”nu skulle man verkligen vilja öppna sin orala miljö och säga ett sanningens ord”.

Nog om detta. Vad har det med Hyresgästföreningen att göra? Jo, 2006-06-29 skrev jag ett brev till försäkringskassan att de borde ändra sina regler för bostadsbidrag. Vi tyckte att kostnaden för lägenhetsunderhåll, gemensam tvättstuga mm ska vara bostadsbidragsgrundande. Fick vi något svar, skickade de tillbaka något med gul överstrykningspenna som de undrade över? Nej.

Så häromdagen skickade jag ett nytt brev. Men tji fick jag. Det visade sig nämligen igår, lagom när bloggidén om kassan börjat ta form, att de svarat tre dagar efter det första brevet. De höll inte med så de har en del kvar att jobba med men svara kan de.

Efter att ha fått veta att de svarat så borde förstås idén om att blogga om försäkringskassan oförmåga att svara fallit ihop som ett korthus. Men så blev det inte. Blogg blev det ändå.

Mitt liv som kund

Jag står och stampar så sakteliga i bostadskön i Stockholm. Jag räknar nämligen kallt med att gå i pension någon gång i en okänd framtid och då hade jag tänkt återvända till Stockholm.

Förra gången jag slog ner mina bopålar i huvudstaden var 1968. Jag bodde inneboende på Östgötagatan på Södermalm. Visserligen hade jag egen ingång men det fanns ingen dusch eller kök. Kokplatta fick man rigga upp på en pall i hallen. Nästan 40 år senare bodde jag åter på Östgötagatan. Min bostadskarriär hade nu tagit rejäl fart så denna gång bodde jag i andrahand i en bostadsrättslägenhet med både kök och dusch. 1974 köpte jag en bostadsrätt i hörnet Sveavägen-Odengatan för 30 000 kronor. Där hade man ju gärna velat sitta idag och njuta av låga bostadskostnader och inlåsningseffekter. Men så finurligt ordnad är ju sällan tillvaron. Nu får man börja om.

När jag loggar in för att kolla mina chanser i Stockholms närförorter denna morgon så finns fem lediga lägenheter. Om man nöjer sig med en etta eller tvåa. Hyresvärden har i samtliga fall angett att man ställer särskilda krav på den blivande hyresgästen. På Östermalm finns en tvåa för 6957 kr/månad. Hyresvärden kräver en inkomst på 330 000 kr. Min plats är hyfsad: 216. Men den som stått längst i kön har stått sedan 1986-04-29. Det finns en nästan lika stor tvåa i Johanneshov. Den kostar 3433 kr/mån. Jag har plats 97, den som hållit ut längst i kön har stått sedan 1991-12-12.

Att döma av detta lilla morgonurval, som förstås inte skulle imponera på så särskilt många sociologer, är det betydligt dyrare att bo i innerstaden än det är lite längre ut. I Östermalmslägenheten finns hiss, balkong och öppen spis. I Johanneshov saknas hiss, balkong och öppen spis. Bruksvärdessystemet verkar helt enkelt funka som det är tänkt. Man ska betala hyra i relation till standard och kvalitet där även det berömda och omtalade läget ska spela roll och så verkar ju vara fallet.

Många hävdar nu att Östermalmslägenheten måste upp i hyra ytterligare så att ungdomar, låginkomsttagare och Fredrick Federley äntligen kan flytta in till stan utan att stå i kö halva livet.

Hur hänger det ihop? Om någon sitter inne med svaret tar jag tacksamt emot det. Men kom ihåg, man får inte fuska genom att säga att de som inte kan betala de kraftigt höjda hyrorna inte längre får stå i kö. Det är nämligen de som ska skörda frukterna av höjda hyror.

Meningen med föreningen

Fastighetsägarna är för tillfället väldigt upprörda. De misstänker att vi i all hemlighet gillar bostadsbrist och annat elände. Annars skulle ju vår maktposition hotas!

– Är det så illa att föreningen är orolig för att deras maktposition skulle urholkas om hyresmarknaden skulle fungera så väl att bostadsbristen försvann och att det fanns ett utbud som motsvarar hyresgästers efterfrågan, skriver Per-Åke Eriksson i sin krönika.

Ja, vad ska man säga om detta. Jag vet inte hur man ska läsa för att få detta till ett exempel på ett sakligt och konstruktivt inlägg.

Fastighetsägarna vill ha högre hyror och högre vinster. För detta har de en egen förening, ett näringspolitiskt program och de slåss för sina intressen. De anmäler Sverige till EU för att den vägen se till att hyrorna kan ta sig uppåt, de lobbar för sina intressen i regeringskansliet, de bedriver opinionsarbete. Inget konstigt med det. Det är det som är meningen med den föreningen. Det som blir problematiskt är när fastighetsägarna också gör anspråk på att företräda hyresgästerna och tillhåller oss vad som är lämpligt att säga.

Att driva fastighetsägarintressen verkar uppenbarligen vara okej på alla sätt och vis. Att driva hyresgästintressen verkar däremot inte vara okej på något vis alls. Det uppfattas rent av som oartigt och sårande på sina håll.

Per-Åke Eriksson anser uppenbarligen att vi borde invänta hyreshöjningar och en försvagad förhandlingsposition genom att inta en mer tillbakalutad och ”sansad” hållning. Mer i linje med den analys fastighetsägarna gjort. I deras värld är det självklart att allt elände beror på för låga hyror och att vi står i vägen för hyresgäster som vill betala mer i hyra. Nu kan det ju tänkas att det går att göra andra analyser.

Fastighetstidningen beskriver det hela som en dragkamp mellan hyresgästerna och fastighetsägarna och det är väl korrekt. För även i fortsättningen måste vi ha ett system som förmår ta hänsyn till alla intressen. Fastighetsägarnas intresse av högre vinster måste vägas mot hyresgästernas berättigade krav på rimliga hyror och trygghet. Kring detta pågår nu en dragkamp.

Men regeringen måste få den ekvationen att gå ihop. Det är väl det som är meningen med den tredje modell som lanserats av SKL. Även vi har skrivit till utredningen med begäran om att utreda en tredje modell, så det vore väl ingen dum idé att sätta igång med lite ekvationslösning.

Vapendragare sökes

Skattebetalarna firar skattelättnader med korv. Foto från Swejens

För några år sedan blev jag inbjuden att tala på Skattebetalarnas förening. Jag satt i bänken och blev alltmer avundsjuk på alla lyckligt lottade som vittnade om sin väldiga oro över förmögenhetsskatten och arvsskatten. Jag har aldrig haft någon anledning att bekymra mig över den typen av skatter. Vi var nog många som gärna velat oroa oss lite för sådana saker som skatt på förmögenheter. Nu är den borttagen så nu har den chansen gått upp i rök.

Den oro många känner för hur de ska klara av att betala hyran smäller inte lika högt i de politiska salongerna. Skatten på hyresrätter är ingenting som exempelvis engagerar Skattebetalarnas förening. Nu är risken överhängande för att vi får hyror som har väldigt stora likheter med rena marknadshyror, men som man absolut inte får kalla marknadshyror. Om man kallar det för marknadshyror bedriver man osaklig och destruktiva propaganda har jag läst i Fastighetstidningen.

Om nu Skattebetalarnas förening är ointresserad av hyresgäster så borde det intressera de fackliga organisationerna. Facken och arbetsgivarna är ansvariga för lönebildningen. Hyresgästföreningen och fastighetsägarna är ansvariga för hyresnivåerna. Om det vill sig illa kan varenda krona i löneökning ätas upp av kommande hyreshöjningar.

Så alla förbund inom TCO, LO, och SACO: Vi behöver er inte bara för att det ska bli balans mellan människors utgifter och inkomster, utan också i debatten.

EDIT:Här kan man läsa mer om min vädjan till fackförbunden att ge sig in i hyresdebatten.

Vaxholmsvånda om allmännyttan

En av mina absoluta favoriter är Dr Gormander, krönikör i Aftonbladet, uttrycker sig alltid mitt i prick:

”En stor del av befolkningen är idag sysselsatt med att skriva krönikor och nationen väntar andlöst på nya lysande texter. Men ämnena är begränsade. Ämnena är på väg att rinna bort. Varje morgon vaknar krönikören med sprängande huvudvärk och riktar sina blodsprängda ögon mot den tomma dataskärmen.”

Just precis så är det för bloggare också. Ibland har man inte minsta aning om vad man ska skriva om, åtminstone inte när man går och lägger sig. I samma ögonblick man vaknar vet man dock att det förmodligen har hänt något som det går att skriva om. Så var det även denna dag när jag ilade till Stockholmståget med den okristliga avgångstiden 05.49.

Ni måste bara läsa Svenska Dagbladet idag. Man hinner inte mer än till sidan sju förrän man vet precis vad bloggen ska handla om. Vaxholm behöver allmännytta är rubriken.

”Sedan försäljningen av Vaxholmsbostäder för nio år sedan har bolaget med 1 200 lägenheter bytt ägare ytterligare fyra gånger. Under tiden har beståndet krympt till 340 lägenheter, efter att två tredjedelar ombildats till bostadsrätter. Sammantaget finns i dag 550 hyreslägenheter i Vaxholm.”

Nu har de problem.

– Det gör att när vi nyrekryterar, så har människor svårt att flytta hit. En person som tjänar som en undersköterska eller ett vårdbiträde har svårt att bosätta sig här, säger Ingrid Ekstedt, chef för socialtjänstförvaltningen.

– Det är klart att det är ideologiskt känsligt att sju-åtta år efter försäljningen av det allmännyttiga bolaget diskutera att starta ett likadant, säger Lars Wessberg (m), vice ordförande i kommunstyrelsen som själv är skeptisk.

– Folkpartiet deklarerar öppet att man vill starta ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att säkra hyresrätterna. Ja, ska man garantera att det finns hyresrätter kvar kanske man får frångå den ideologiska principen och svälja hur verkligheten ser ut, säger Peter Jansson (fp), ersättare i kommunstyrelsen.

• Hoppas att Vaxholms kommun läser utredningen om EU, allmännyttan och hyrorna och förstår att den inte kommer att hjälpa dem på traven.
• Hoppas att Vaxholms kommun skickar in ett remissvar. De kan använda ovanstående citat som underlag.
• Hoppas att de lägger till att det inte blir lättare att rekrytera undersköterskor om de måste höja hyrorna.
• Hoppas att Vaxholms kommun ringer till Ekerö kommun och talar om för dem vad som kan hända när man säljer sitt allmännyttiga bostadsbolag.

För man vill ju inte gärna säga: Vad var det vi sa.

Sidan du söker är inte tillgänglig

Jag har försökt komma in på fastighetsägarnas hemsida i helgen men jag hela tiden mötts av samma svar:

”Sidan du söker efter är inte tillgänglig för tillfället. Det kan bero på tekniska problem med webbsidan eller så behöver du justera inställningarna för webbläsaren”.

Det är ju ingen tvekan om att fastighetsägarna tycker att jag måste justera inställningen. Men frågan är vad de har för webbläsare. Det kan ju faktiskt vara så att de satsat på en webbläsare som gör att de har bekymmer med att hämta, tolka och återge information.

Försök med något av följande står det sedan:

• Om du vill kontrollera dina anslutningsinställningar klickar du på Internet-alternativ på Verktyg-menyn och klickar sedan på Inställningar på fliken Anslutningar. Inställningarna bör matcha de inställningar som nätverksadministratören eller Internet-leverantören angett.

Här kommer de riktigt stora bekymren i dagen. Inställningarna bör matcha varandra. Det fanns en tid när vi hade en matchande inställning i form av den så kallade Trepartsöverenskommelsen (där Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och SABO ingår). Fastighetsägarna döpte den till och med till Kramöverenskommelsen. Detta kommer sig av att den dåvarande Vd: n för Fastighetsägarna, Bengt Nyman, som varken förr eller senare utdelat någon kram, plötsligt inför TV4-kamerorna greps av en obetvinglig lust att krama mig i foajén på finansdepartementet. Nu har Fastighetsägarna hittat andra att krama. Att döma av deras kommentarer till Kochs utredning kramar de nog hellre EU, utredningen och de egna fastighetsägarna.

• Klicka på knappen Bakåt om du vill försöka med en annan länk.

Detta är det sista tipset. Jag vet inte jag om det varit bättre förr eller om det alltid funnits anslutningsbekymmer. Vi har nog alltid haft lite olika idéer om vilka alternativ som ska finnas på verktygsmenyn helt enkelt.

Fastighetstidningens hemsida går det däremot att ta sig in på. De har kommit med ett nytt nummer där de just går igenom vilka inställningar hos Hyresgästföreningen som måste justeras. Det är det mesta kan man säga.

Rubriken på Per-Åke Eriksson spalt denna gång lyder: ”Hyresgästföreningen har skapat ett nytt begrepp – skrämselhyror. Och fortsätter: ”Hyresmarknaden och enskilda hyresgäster är inte betjänta av den osakliga och destruktiva propaganda som Hyresgästföreningen gett prov på hittills”.

Nu är det väl inte direkt vi som kommit farande med förslag som ger hyresgästerna skrämselhicka. Hicka har för övrigt aldrig gått att bota genom att hålla andan och svälja. Så är det med krav på höjda hyror också.

Fifteen minutes of fame

Olof Palme gav mig femton minuter i rampljuset. I dessa dagar då det gäller att till varje pris få sina 15 minutes of fame så inser de flesta av oss att tiden lider och vi med den. Det kommer inga sådana 15 minuter av berömmelse. Vi får blogga på och hoppas att Googles analytics visar toppsiffror på antalet läsare. Tänkte jag. Men när jag såg att Olof Palme fått rubriker igen så fick jag en flashback. Jag har nämligen haft mina minuter tack vare honom.

Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola, har författat en Palmebiografi. Palme är åter rubrikernas man. Olof Palme superstar är rubriken på Maria Bergom-Larssons recension i Aftonbladet. Hon skriver bland annat: ”Olof Palme var politikern med en supernovaaura som känns ännu 22 år efter hans död. Det beror inte bara på ett briljant intellekt utan på ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att blekna”.

Riksdagsvalet på hösten 1973 slutade "oavgjort" mellan blocken. Det blev 175 mandat vardera. Olof Palme blev statsminister under lottriksdagen och jag blev hans ersättare i riksdagen. Detta innebar att jag intog Palmes plats bredvid Gösta Boman. En smärre kulturchock för både Gösta och mig. Det gick sedermera över och läget förbättrades avsevärt sedan han slutat gömma mina skor i sin bänk.

Palmes superstar-rykte var enormt redan då. Jag skulle delta i Interparlamentariska unionens möte i London som är ”en sammanslutning av grupper inom nästan alla kulturstaters parlament med ändamål att verka för främjandet av fredssaken och för lösning av andra rättsliga och kulturella problem, som är av internationell karaktär och lämpligen kunna göras till föremål för samarbete mellan olika länders parlament”.

Den amerikanska delegationen besökte Stockholm innan de drog till London. Talmannen tog mig som exempel på att statsråd i Sverige inte satt i parlamentet utan hade ersättare. O L O F P A L M E, sa de samfällt och spärrade upp ögonen och stirrbligade på mig. Jag förstod direkt att jag skulle hamna i trubbel när de sa ”så ung och Olof Palmes ersättare”. She’s going to be famous, viskade de till varandra.

Väl i London insåg jag att det bästa var att acceptera den plötsliga berömmelsen och solade mig därför i Palmes glans. Åkte runt i limousinen som de skickade för att plocka upp mig till olika tillställningar de arrangerat. Mina fifteen minutes of fame var väl sådär. Det är roligare att blogga, även om det skulle vara så att bara femton personer läser det jag skriver.

Visionsnostalgi

”Så är vi alla drömmare och visionärer, låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare”

Så sa John F Kennedy till studenterna i Berlin på 60-talet. Av någon anledning har det fastnat i mitt minne. Förmodligen därför att det är en så galant formulerad och närmast poetisk mening med så mycket innehåll. Den är dessutom uppfodrande och ingenting för folk som vill ligga på sofflocket och dra sig och som har svårt att förstå varför det är en god idé att gå upp på morgonen och göra något viktigt.

Jag tycker ändå att Hjalmar Branting var snäppet vassare när han formulerade sig så här:

”Och liksom mitt förstånd säger mig, att vår syn på samhällsutvecklingen är rätt, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Vi behöver helt enkelt ha drömmar och förhoppningar om någonting annat än ekonomiska klipp, lyckade spekulationer och en marknad i balans. Annars kommer vi att stanna i växten och kväva våra bästa stämningars längtan.

Sequel sucks

Två gånger de senaste dagarna har jag satsat hårt på rubriken Hyr och häpna. Igår slog Expressens ledarsida till med samma rubrik.

Inte ens i Hollywood är konceptet med en tredje uppföljare någon god idé. Många publikdragande filmerna har körts vidare som nummer 2. Hajen, Die Hard, Rambo, Polisskolan, Indiana Jones. Men vid trean har de eventuella kvaliteterna definitivt tagit slut.

Även Expressens trea tar slut direkt. Det är dessutom svårt att förstå vad det är man ska häpna över. Läsarfrågan på Expressens webbfråga gav samma svar som alltid: Folk vill inte ha marknadshyror - så det är inget att häpna över.

Expressen har kommit på att:

”Hyresgästföreningen borde i själva verket välkomna marknadshyror. För om hyrorna verkligen sattes efter trappuppgång, sjöutsikt, våningsplan, krogtäthet och annan efterfrågan skulle rimligen fler hyresgäster känna ett behov av professionell hjälp med förhandlingen”.

Det kan rimligen inte betyda något annat än att om vi inför marknadshyror blir tillvaron så knepig för de hyresgäster som drabbas så att de omedelbart måste anlita hyresgästföreningen för hjälp. Nu är det ju inte direkt hyresgästföreningens uppgift att jobba för att försvåra för hyresgästerna. Det är det så många som redan håller på med.

Expressen skriver vidare:

”I skräckpropagandan mot marknadshyror talas det ofta om "chockhöjningar" som skulle tvinga hyresgäster ut på gatan. Men en verklig marknadsanpassning av hyrorna bör kombineras med en skyddsklausul: den som i dag har ett hyreskontrakt får välja om hon eller han vill betala räkningen med dagens system. Pensionären i sin "billiga" Östermalmsvåning kan alltså bo kvar.”

Vad betyder detta? Det är skräckpropaganda att tala om chockhöjningar. Om det är skräckpropaganda varför är det då nödvändigt med en skyddsklausul. Varför ska man skyddas om det inte finns något att skyddas emot?

Expressen fortsätter:

”Den som idag har ett hyreskontrakt får välja om hon eller han vill betala räkningen med dagens system”

Vad menar de med detta, vad betyder det som står här, vad är det för val det talas om? Den som kan förklara denna mening är välkommen med förslag. Pensionären på Östermalm får i alla fall bo kvar. Osäkert varför.

Expressens ledare känns lika fräsch som den nya Indiana Jones-uppföljaren, samma gamla manus och samma gamla rollinnehavare.