Man ska inte luras

Människan är ingen kul typ. Så fort det gives tillfälle så försöker folk att lura skjortan av sina medmänniskor. Det är väl bäst att jag tillägger att detta omdöme givetvis inte gäller alla.

Men det är tillräckligt många som bluffuthyr lägenheter, köper svart, säljer svart och tar ut svindlande belopp för en andrahandslägenhet för att man ska drabbas av en smärre depression.

Alldeles för många är alldeles för jäkligt taskiga mot sina medmänniskor.

Det är inte i de vanliga kriminella kretsarna man hittar bostadsmarknadens ruffel och bågmänniskor utan bland samhällets toppskikt och stöttepelare.

Av dem jag stött på finns lärare som under dagtid lär barnen att skilja på rätt och fel men som under kvällstid hyr ut lägenheter de aldrig bott i till de som just lämnat klassrummet för att jobba och stå på egna ben.

Jurister som fajtas i domstol för rättvisans sak, jobbar ideellt på fritiden men som inte drar sig för att utnyttja bostadsbristen för egen vinning.
.
Igår talade jag i trekvart med en dam på 84 år som är så lurad och besviken att hon inte kan komma över det. Hela hennes liv och alla hennes funderingar kretsar kring hur detta kunde hända henne och hur hon ska bete sig för att komma vidare.

Jag talade också med en ung kvinna, inte lika länge för hon var inte lika drabbad i själen utan hon var mera förundrad och förbannad över vad samhällets stöttepelare ägnar sig åt.

Lukten av pengar förändrar människor. Inte kul.