Jag behöver nämligen inte lägga någon krut på att hitta nya formuleringar. Beskrivningen från 2000 håller, läget på bostadsmarknaden är sorgligt nog detsamma nu som då. Med ett undantag.
Det var nog värst i Stockholm då. Idag är det ännu värre i Stockholm och det har spridit sig till resten av landet i små som i stora orter.
I dessa dagar är alla politiker jag träffar överens om att vi har en omfattande bostadsbrist i en majoritet av kommunerna. Att det drabbar tillväxten, att det byggs för lite hyresrätter, att hyrorna i nybyggda hus är för höga, att det inte verkar bra om människor måste flytta när deras hus byggs om
och hyrorna höjs långt utöver vad de har råd med, att hyresrätten är orättvist beskattad och att vi inte
ska ha marknadshyror. Fast just när det gäller marknadshyror så får man tråkigt nog räkna bort Centerpartiet.
och hyrorna höjs långt utöver vad de har råd med, att hyresrätten är orättvist beskattad och att vi inte
ska ha marknadshyror. Fast just när det gäller marknadshyror så får man tråkigt nog räkna bort Centerpartiet.
Men bara för att det är ett riktigt elände behöver det ju inte vara en het politisk fråga. Den kan vara glödhet och brännande in på bara skinnet hos de som drabbas men ändå inte förorsaka mer än en svag rodnad hos de ansvariga.
För när det drar ihop sig till val vill alla partier fokusera på sina kärnfrågor. Och inte hos ett enda parti är det en kärnfråga om medborgarna ska ha någonstans att bo till rimliga hyror.
Men nu har i alla fall bostadspolitiken tagit upp sig till bubbelnivå. Nyligen genomförde Sifo en undersökning för vår räkning om vilka områden som väljarna rankar som viktiga. Bostadspolitik var, tillsammans med försvaret, den enda frågan som klättrade uppåt.
Om oroligheterna i Ukraina håller i sig så kommer givetvis försvarspolitiken klättra vidare uppåt. Nu vill alla renovera försvaret. Men försvarsfrågan är ändå inte i närheten av att vara så het som när säldöden tog MP in i riksdagen eller när Piratpartiet och Junilistan seglade in i EU på kraftigt växande opinioner som höll i över valdagen.
Det är annorlunda med bostadsfrågan. Den gnetar liksom på år efter år, det blir värre och värre men den kommer aldrig upp sig till de höga politiska höjderna. Märkligt är det. Ett land som inte kan se till att det byggs hus som människor kan bo i är illa ute.
I Godmorgon Världen i går deltog marknadshyresförespråkarna Anna Dahlberg, Expressen och Maria Ludvigsson, SvD. De tillhör de som menar att vi har korkade och fega politiker. De törs inte ge sig på bostadspolitiken och med bostadspolitik menar de vad jag förstår hyressättningen och ränteavdragen. Inför man marknadshyror så löser sig resten.
Det fick programledaren att sammanfatta deras resonemang med orden, bostadspolitik är alltså alltings utgångspunkt.
Så ska man tro på detta så är bostadspolitiken långt ifrån någon bubblare. Alltings utgångspunkt kan väl inte bara vara en bubblare. Fast med deras definition av vad som är alltings utgångspunkt, marknadshyror, så hoppas jag att det inte ens är en bubblare.
Men Maria Ludvigsson, SvD, hyste gott hopp. Nu när till och med (KD ) blivit marknadsliberal, sa hon. Har de det?
Stefan Attefall (KD) har inte ringt och meddelat mig att han ändrat sig och inte längre vill stå för sina formuleringar i vår gemensamma debattartikel. Men vem vet vad som kan bli hett i en valrörelse. Så debatten om marknadshyror kommer säkerligen att fortsätta på samma sätt som den gjort i 50 år. För hyresgästerna är det lika viktigt nu som det alltid har varit att delta i den debatten.
Marknadshyror har inte löst ett enda problem i de länder som provat.
1 kommentar:
Ja du har så rätt så Barbro. Bostadsfrågan har stötts och blötts i långbänk nu åtskilliga år och ingenting händer. Tror inte att det blir någon valfråga i år heller för något parti. För ett par dagar sedan lyssnade jag på Jonas Sjöstedt (V) och de frågor han fick av åhörarna handlade mest om skolan. En enda fråga ställdes ang bostäder och den ställde jag. Man blir verkligen pessimistisk över att se detta ointresse för något så viktigt som bostaden. Utan någonstans att bo försvinner faktiskt själva grunden för det vi kallar demokrati. En bostadslös har annat att bekymra sig över än hur samhället ska utvecklas etc. Och fler och fler av oss kommer säkerligen att bli bostadslösa. T ex här i Uppl Väsby kommun krymper utrymmet för hyresrätter och hyresgäster med accelererande fart. Man bygger flådigt och dyrt och nästa är en Sjöstad och i miljonprogramsområdena vill man stamrenovera och höja hyror så den "naturliga" avgången sker snabbare, dvs den som inte har råd med hyreshöjningar på tusentals kr i månaden, får vara så god och se sig om någon annanstans. Men vart? Men alla som studerat lite historia vet att alla högkulturer förr eller senare faller och de korthus vi idag bygger upp med allt större bostadslån till villor och bostadsrätter kommer helt säkert att falla de också. I grunden måste det handla om ett feltänk hos våra politiker när man tror att marknaden ska reglera det hela. Alla behövs och alla ska med, brukar det heta. Nu vet vi bättre: Ni som bor i hyresrätt och ni som vill bo i hyresrätt - bort, bort!
Skicka en kommentar